Livet kommer
Höstmorgon
Väderväxlingar
Uppenbarligen förstår inte mina behandlare hur viktig genusvetenskapen är för mig och vad den ger mig. Det och mina vännerna har varit min näring det senaste året, mitt glädjeämne.
Idag hade jag, utan någon speciell anledning, en stund då jag förnimmade lyckan. Ren och skär lycka. Detta skedde då jag i min egna takt och mitt i skymningens regnväder vandrade hen från bussen. Regnet svalkade mig och föll rofyllt mot marken och jag kunde skåda hur dropparna lystes upp av gatulyktornas orangea sken. Om denna stund tänker jag skriva vidare om vid senare tillfälle.
Midnatt
Hon
Överätning eller anorexi?
Jag är utan kontroll, jag har ingen kontroll och hon har mig inte i ett järngrepp men nu straffar hon mig.
När vågar jag lita på min kropp?
När vågar jag lita på mig själv?
När släpper hon mig helt och hållet?
När fan blir jag fri?
Men jag ska inte deala idag. Jag ska visa den jäveln. Jag ska utmana henne.
Höst
Jag vill sjunga igen, kanske något jag ska ta upp snart?
En måste i alla fall våga försöka.
Så blev det
Slut efter dagen
Fyra timmars sömn ger mig inte de bästa förutsättningarna för att få en lyckad dag, jag måste verkligen ta lärdom av det och gå och lägga mig i tid. Inte nog med att det var den jävla vägningsdagen idag, nej, utöver det hade jag ett samtal med min behandlare som inte gjorde mig på det bästa av humör. Hon (och alla andra behandlare) ser nämligen en rätt så lång förlängning på min behandling samt att jag inte borde plugga över huvud taget i höst. Jag som verkligen känner att jag behöver mer av det friska livet, inte bara sitta på dagvården och gräva ned mig i sjukdom, sjukdom och sjukdom. Jag vill ut i livet. Jag får energi av att plugga när det är ett ämne jag älskar och utvecklas av. Jag tror inte på några villkor att det skulle förvärra min anorexi eller göra så att tillfrisknandeprocessen stannar upp, snarare tvärtom. Visserligen förstår jag att det skulle kräva hemskt mycket energi och tid av mig men jag är i alla fall beredd på att ge det ett försök, vilket inte dem verkar vara. Jag har en hel del att fundera över helt enkelt.
Nätterna långa
Det är en gåva att kunna drömma och jag drömmer nu.
Baktant
Morgondagens helgutvärdering ska bli en intressant upplevelse som jag helst avstår från.
Godnatt
Uppförsbacke
Ibland vet jag inte vilka beslut jag tar på grund av anorexin eller på grund av vad JAG känner och vill. Jag vet inte om jag gick ifrån mina vänner idag på grund av att jag ville iväg och göra annat eller om det var ett undvikande av mat. Jag ska inte vilja äta ensam och långsamt. Jag ska inte vilja bry mig så satans mycket om mat över huvud taget. Jag ska kunna äta i samma takt, tillsammans med mina vänner och tycka att det är rofyllt och trevligt. Jag vet knappt vad som är att gå emot eller följa ätstörningen längre. Jag känner mig förvirrad.
Åh vilken härlig dag
Det känns som jag äter hur mycket till frukost som helst, är livrädd för att börja vänja mig vid för stora portioner så jag bara blir fetare och fetare för var dag som går. Var tog min kontroll vägen? Varför stoppar inte anorexin mig? Jag är rädd. Det känns som jag åt mycket mindre innan jag blev sjuk men det är ju bara en känsla. Känslorna går inte ihop med förnuftet, det är bara att intala sig själv det oavsett vad sjukdomen tror. Anorexin är som en trygg vagga, och jag hatar den, den är lömsk man kan drunkna i den. Det är så komplext, så ambivalent, en dragkamp mellan att stanna där, vara levande död och avskärma sig från alla känslor, från allt liv eller att våga leva, möta ens demoner, känslor och hantera dem, bearbeta dem och må bra. Jag är människa. Jag har ingen kontroll över någonting och det är bara att acceptera det och se det vackra i det, det spännande. Jag älskar hur livet är oförutsägbart; att en aldrig kan veta vilka mirakel som kan ske när en vaknar om morgnarna.
Jag älskar att livet är en överraskning.
I natten
Att kunna vara här och nu, inte planera inför vad som komma skall eller vara fast i vad som redan skett. Att kunna njuta av det lilla och meningsfulla i just denna sekunden.
Att kämpa vidare.
Kontroll
Godmorgon
Bilden jag lovade
Kvällsmål
Jag vill dansa igen, jag saknar det väldigt mycket. Det och musiken.
Godnatt
Idag känner jag mig obeskrivligt trött. Jag vill bara ha höstmys; filt, te, film, varma mackor och tända ljus. På tal om mackor och tända ljus vill jag berätta att jag trivs med frukostarna på dagvården. Det är en mysig start på morgonen och det godaste målet på hela dagen. Vi brukar sitta där med våra två mackor, skålen med yoghurt och müsli/flingor och koppen med te (oftast apelsinsmak) och småprata med tända ljus. På det sättet kommer jag nog äta frukost länge efter behandlingen om jag känner mig själv rätt.
Jag kämpar fortfarande med att få i mig två näringsdrycker om dagen. Denna ständiga dragkamp som får mig att å ena sidan tro att jag inte behöver två för att gå upp i vikt samtidigt som jag verkligen vill bli frisk och fri. Ska jag vara helt ärligt så känns det onödigt att käka flytande kalorier utan intressant smak. Då väljer jag hellre något att njuta av om det ska vara på det viset. Ätstört men sant.
Jag måste nog sova, så blir allt lättare, så blir jag lättare.
Genuin lycka
Jag känner att mitt liv äntligen börjar falla på plats igen. Bit efter bit upptäcker jag nya glädjeämnen, både i det lilla och i det stora. Glädjen i hur vackert ljuset faller på träden om hösten, glädjen i att vandra i skogen och bara andas, glädjen i att utsvulten efter en natts sömn få äta sin frukost med tända ljus. Jag är på väg nu, jag känner det och jag längtar efter det friska livet. Jag kommer komma ut starkare än jag någonsin var innan anorexin, starkare och med enorm aptit på livet och att leva det, fullt ut.
Tomrummen börjar fyllas. Det är nästan löjligt enkelt för mig att analysera mig själv, mina tankar och beteenden utefter dem. När jag är nöjd och glad känner jag inte samma behov av att fylla något tomrum just av den enkla anledningen att där inte finns något tomrum. Jag behöver inga kickar genom svält, träning, shopping eller annat. Jag får mina kickar av att bara vara med människor jag tycker om, göra saker jag tycker om och må bra där jag är.
Nörd
Effektiv dag
Natten till denna dag som jag bara fyra timmar men trots detta har jag varit hur effektiv som helst! Gått massvis med tråkiga "måste" - ärenden och känner mig allmänt nöjd. Jag fick även rätt mycket tid över för en härlig fika med en kär barndomsvän samt en liten shoppingrunda med densamme. Trots att maten inte direkt har fungerat felfritt idag på grund av att mellanmålet blev näst intill två och en halv timme försenat blev det en liten utmaning i form av en havrekaka med chokladbitar i (bild kommer senare)!
Jag längtar efter hösten; den nya skolstarten, det orangea solljuset, tända ljus, höstmys och mycket mer. Att jag fyller år på hösten gör den inte direkt sämre heller.
Jag vill resa, igen, nu, till London, till Paris, till var som!
Lycklig dag
Dagen började i irritation och stress men slutade i lycka. Idag har jag faktiskt stundtals varit riktigt lycklig. Bland annat när jag hade ett nattligt, fint och lugnt samtal med pappa om allt möjligt och när jag såg att en kär gammal vän jag nästan förlorat på grund av anorexin hade ringt. Aldrig trodde jag hennes namn kunde värma så. Jag har nog inte riktigt orkat tänka på alla fina minnan vi har tillsammans, det gör för ont.
Idag gick jag på min lokala favoritbio tillsammans med en kompis som rent personlighetsmässigt påminner mig om mig själv. Vi såg en fransk underbar, originell film som fick mig att skratta genuint många gånger och som också gav mig insikten i hur otroligt många klyschor som förekommer i filmer överlag. Nu menar jag inte bara de pinsamt stereotypa, självklara klyschorna utan de knappt märkbara som lurar i varje litet vrå av en film. De som gör karaktärer, händelseförlopp, kategoriseringar roller och identiteter mer eller mindre förutsägbara och som man först uppmärksammar då man blir förvånad av till exempel mångfalden hos en filmkaraktär. Mångfald var det gott om hos de olika individerna i denna film. Den var helt enkelt absolut sevärd.
Det blir inte många timmars sömn denna natten heller men just nu tycker jag inte det spelar någon som helst roll.
Vad som är vackert
Vackert är:
- Folkmusik
- Sång i stämmor
- Ljumma, fuktiga augustikvällar på den skånska landsbygden, de öppna vidderna
Förresten vill jag verkligen börja fotografera igen, börja baka och börja på någon lugnande fysisk aktivitet som till exempel yoga eller meditation.
"Dröm mänska" - så hade mamma sagt
Aj
Jag älskar henne men är så ledsen för att hon aldrig fanns där för mig. Jag vet ännu inte om jag ska skylla på mig själv eller om det över huvud taget är befogat att lägga någon skuld på henne. Hon brukade vara den finaste av vänner.
Anorexin kom smygande så lång, lång tid innan jag själv insåg det. En bekant varnade mig, men inte trodde jag, det var omöjligt. Inte visste jag att en kunde falla så lätt. Allt var inte perfekt förr, livet är inte perfekt utan anorexi, en är inte konstant lycklig då heller, men nog fan är det jävligt mycket bättre.
Jag är rädd. Jag måste våga.
Glass
Glömde förresten berätta att jag, under min vistelse i Italien, lyckades äta TVÅ glassar. Det var över ett år sedan jag år glass för, året som känns som en evighet. En kan med andra ord säga att man ätit sin första, äkta Italienska glass någonsin. Mörk choklad och nöt, mums!
Jag har bestämt mig för att börja baka, i veckan ska jag nog prova på och baka bröd för första gången i mitt liv. Nästa steg är att baka en kaka, får se när jag vågar mig på det.
Lugn och ro
Tidigare idag satt jag och letade runt på spotify och fastnade för Benny Anderssons melodier som jag anser är underskattade av många personer i min ålder. Jag har en känsla av att "Klinga mina klockor" kommer spelar mycket i huset mitt i några dagar framöver. Nu ska jag dricka upp mitt te, sätta mig och prata med pappa en stund för att sedan gå och lägga mig. Upp klockan sex är det som gäller imorgon och faktum är att jag ser fram emot att komma in i rutinerna igen efter helgen som gått. Under eftermiddagen ska jag fika med en vän jag inte träffar särskilt ofta men som jag alltid finner väldigt lätt att prata med. Är det något jag uppskattar hos andra personer är det förmåga att sätta sig in i andras situationer, förmågan att analysera och reflektera samt egenskapen att vara en god människokännare. Efter fikan funderar jag på att gå och köpa pärlor för att sitta och knåpa ihop egna smycken. Något jag finner vara en utmärkt kvällsaktivitet regniga vardagar.
Så mycket tre dagar kan ge
Jag har precis upplevt en av de bästa helgerna på väldigt lång tid. Jag känner mig näst intill mållös inför att beskriva Italienresan. Allt jag kan få fram är att det var en helt fantastisk upplevelse och att jag verkligen inser hur underbara vänner jag har och hur mycket jag värdesätter dem. Har en vänner en känner att en kan prata om allt med samtidigt som en kan gapskratta tillsammans med dem och vara så avslappnad inför så en kan gå på toa med öppen dörr, byta om inför varandra och sova i samma säng är en lyckligt lottad. Jag är lyckligt lottad. Vidare ytterligare en viktig påminnelse:
Note to self: Jag borde älska mig själv mer än vad jag gör.
Italien idag
För övrigt känner jag för att skriva och berätta hur otroligt fin pappa jag har. Han är den mest omtänksamma och söta person jag känner till.
Efter Italien ska jag nog ta och ta upp fiolspelandet igen, det känns spännande.
Längtan
Ännu en trött dag då en går upp vid sextiden om mornarna. Jag har dock varit effektivt och köpt, packat och fixat det sista inför Italienresan med min kära resekamrat som också är en av mina absolut närmaste vänner. Imorgon bär det av och jag är hur förväntansfull som helst! Det känns så smått overkligt att jag om ett dygn kommer befinna mig i ett land jag aldrig har besökt förr och där det till och med kommer vara sommarvarmt (med tanke på att hösten i Sverige är tidig i år) men framför allt att jag kommer träffa ytterligare en av mina närmsta vänner som bor och jobbar i Italien för tillfället. Jag har saknat henne så otroligt mycket sedan hon flyttade dit i april.
På tal om hösten så börjar jag faktiskt längta efter den riktiga hösten; hur det orangea ljuset förändras, hur vindarna blir aningen ljummare och torrare, hur stämningen och färgerna sakta förändras. Jag kan längta efter den nya starten, en ny termin. Bara en så löjlig sak som att köpa ny kalender, nytt anteckningsblock, pennskrin och pennor till skolstarten. Det är något barnsligt mysigt över det. Ojojoj, innan jag blir alldeles för nostalgisk här så får jag väl ta och berätta att jag tror mig ha börjat bli mer och mer intresserad av matlagning och införandet/skapandet av nya rätter och matkombinationer. Jag längtar tills jag inte längre är rädd för vissa typer av mat då jag kan njuta och slappna av i matsituationer och vid matlagning. Jag längtar efter att kunna njuta igen, utan ångest och ätstörningstankar.
Några mål jag längtar efter:
Matsäck med plättar, risifrutti och mackor mitt under en vandringstur i skogen
Hushållswafers med chokladsmak och saft efter en simtur
Varm choklad efter en dag ute i snön
Lussekatter efter att ha tittat på ett mysigt luciatåg
Tidig frukost med rostade mackor en kylig vintermorgon
Tänk så mycket liv, så många fina minnen och associationer som kan finnas i sådana småsaker. Tänk så mycket livsglädje anorexin dödar.
Det är nog en bit dit men det blir till att ta ett steg i taget, en sak i taget. Jag är på väg tillbaka till livet, livsglädjen, skrattet, sången och musiken, orken och självkänslan. Så nöjd och rofylld jag ska vara, så vacker jag ska se att jag är.
Utmaningen
Just nu längtar jag faktiskt efter att börja plugga igen. Jag är väldigt tacksam och glad över att jag trivs så bra och brinner för det ämne jag studerar. Att min utbildning sedan innebär att jag är omringad av många intressanta och härliga människor är självklart ett stort plus i kanten.
Idag blev jag påmind om hur mycket jag uppskattar klassisk musik och hur fantastiskt härligt det är att bara ligga ned i mörkret, blunda och lyssna till tonerna och intervallen. Jag har bestämt mig för att göra detta i minst 10 minuter varje dag som en form av mindfulnessövning. Förhoppningsvis kan det göra så att jag lättare kan vara här och nu.
Imorgon ska jag träffa en av mina närmsta vänner samt försöka hinna hemom syster min. Jag känner att jag verkligen behöver prata med henne innan resan som jag ska göra till helgen (Italien!).
En början
Sommaren som enligt mig på senaste tiden mer har liknat en höst börjar så smått lida mot sitt slut och även om den för min del varit annorlunda och kanske inte den bästa av somrar är jag glad över att jag tagit tag i mitt mående och mitt liv. En orkar inte vara levande död och bara vänta på att dimman ska lätta, att livet ska börja. För det är nämligen så jag ser på Anorexi. Ett grått jävla helvete. Den tar över ens livsglädje och bryter ner ens personlighet; glimten i ögat, skrattet, sången, allt det som är du.
Just nu går jag i behandling och tar det vecka för vecka, dag för dag. Samtidigt märker jag hur livet mer och mer börjar komma tillbaka till mig. Jag kan le och skratta genuint när jag träffar vänner, nära och kära. Allt det som varit tråkigt och känts meningslöst börjar så smått bli roligare. Träden knoppas, livet får färg.
Nu ska jag sova för att kämpa mig igenom morgondagens fem mål + näringsdrycken. Det är vägning imorgon och den ser jag inte direkt fram emot.
Jag har valt att vara anonym i min blogg för att känna större frihet till att våga skriva det som kretsar runt i mina tankar. Har du frågor eller funderingar är det bara att kommentera, hoppas du vill lära känna mig bättre genom att följa mina tankegångar.
