If you fight love you're always a loser

Ska det vara såhär resten av mitt jävla liv? Ska jag få ångest varje gång jag inte tränar? Ska jag sitta och känna mig värdelös, tjock och hopplös när jag väljer att göra något annat eller inte göra någonting alls? Jag orkar inte vara så jävla rädd längre. Det var så mycket enklare när jag inte hade något val, när jag inte kunde eller fick träna. Nu har jag ingen som helst anledning till att inte träna och då hamnar jag i samma fälla igen. Jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte.

Jag vaknade i morse med inställningen att jag skulle gå och träna. Jag vaknade i morse och kände mig varm, trött i huvudet, smått snuvig och allmänt orkeslös. Hade det varit för ett halvår sedan hade jag inte godtagit det som ursäkt för att inte träna men jag vet att jag bara låter ångesten, skuldkänslorna och ätstörningen ta över om jag inte lyssnar på min kropp och arbetar ut den när den egentlligen bara vill ta det lugnt och sova. Så jag struntade i att misshandla mitt hjärta genom träning, istället bestämde jag mig för att bara vara hemma och läsa till gårdagens missade seminarium och morgondagens kommande. Även om jag knappt har någon aptit över huvud taget har jag ätit fullvärdiga måltider och inte tagit chansen i att strunta att äta. För trots att en är sjuk och inte känner sig speciellt sugen på mat vet jag att min kropp behöver det, att jag behöver det. Nu ska jag läsa vidare, lyssna på radio, ringa en vän och kanske baka lite senare.

Idag var jag på återbesök på dagvården. Nu känner jag mig ännu mer övertygad om att jag är klar med den perioden av mitt liv, men däremot inte klar med människorna. De har alla sin egen plats hos mig. Det är möjligt att jag har hittat två vänner där, som jag alltid kommer älska oavsett hur lite eller mycket vi hörs av. De har gjort avtryck.

Min pappa är finast i världen. Det finns nog ingen som är så lik mig till sättet att tänka.

Ska en skriva om de dagar då en hatar sin kropp och känner att allt bara går emot en tycker jag då rakt att en får ta och skriva om de dagar då en tittar sig i spegeln och tycker om sin kropp riktigt ordentligt. Idag är jag snygg i mina ögon och det är dagar som dessa som får mig att orka gå igenom de sämre.

Igår gjorde jag en ekonomisk, miljövänlig och framför allt feministisk investering genom att köpa en menskopp. Är allmänt förbannad över att mens, kvinnors kroppar och sexualitet fortfarande är oerhört tabubelagt. Varför tror ni mens är blått i TV?

Filten över benen, sittande i soffan framför datorn där jag tittar på "Fyra år till". I munnen en lakritsklubba efter ett gott mellanmål bestående av chokladte med mjölk, en tekaka med ost och citrus - och kardemummamarmelad och ett päron. Ljuvligt.

Dagens konstateranden:

Note to self: Är betydligt mer heterosexuell i depressivt tillstånd.

Lyssnar på Feist nya skiva, magiskt. Jag är otroligt glad över att jag kan njuta av musik, att jag är här och hör den, att jag äntligen kan lyssna. Jag saknar att skapa, uppträda och uttrycka mig på kreativt vis. Dit ska jag igen.

Fyfan, fyfan, fyfan. Jag började fan nästan gråta innan. Jag hatar min jävla kropp, jag står inte ut. Idag har jag helt plötsligt komplex jag inte visste att jag hade innan. Någon ex-anorektiker som känner igen sig?

Jag måste vara ärlig och säga att det finns riktigt svåra dagar och idag är den första på väldigt länge. Jag rent ut sagt vantrivs något fruktansvärt i min kropp, känner mig mullig, svullen och ful. Jag ser bara en stor, otymplig tjej med allmänt barnsligt utseende. Någonstans vet jag ju dock att så inte kan vara fallet, det var ju inget fel på mig i förrgår? Får jag bara sova lite mer natten till imorgon, om jag har tålamod med att kroppen ska anpassa sig efter att jag ger den näring och lita på att jag kommer ge den mat regelbundet så den inte behöver samla på sig vätska (för jag hoppas verkligen att det är vätska och inget annat) kommer det vara enklare. Nu ska jag iväg och köpa lunch för att sätta mig och plugga på skolan. Även om det är motigt ska jag ta hand om mig själv. Jag ska vinna tillslut. Så det så.

Så vackert livet är när en om natten sitter och delar med sig av sina favoritlåtar till far sin. Min pappa är den finaste i världen, min största idol.

Jag är lycklig, så jävla lycklig just nu. Det har varit en helt fantastisk dag fylld av så många värmande ord från så många underbara vänner. Jag är tacksam över den resa jag har gjort, de otroliga själar jag lärt känna genom dagvården och det nya sätt jag har lärt känna mig själv på. Trots allt skulle jag inte velat vara utan denna erfarenheten, jag har växt något enormt som människa och mött så många vackra människor. En form av närhet, värme, gemenskap och omtänksamhet som jag inte, på detta specifika vis, upplevt förr. Även om jag inte är helt frisk än så är jag otroligt, otroligt nära. Jag är inte samma person som jag var innan jag insjuknade, jag är starkare, jag älskar mig själv betydligt mer, jag har utvecklats på så många plan så det näst intill är obeskrivligt. Visst vet jag att det är nu den verkliga resan börjar och jag känner mig nyfiken inför vad som komma skall. Många gånger under dagen fick jag höra hur vetgirig, nyfiken och framförallt envis jag har varit och fortfarande är. Den egenskapen kommer jag ta vara på i allt vad jag gör. Som min behandlare sa "har du gett dig fan på någonting så blir det så". Idag är en bra dag, alla dagar kommer inte vara lika enkla men jag ska fan ta mig se till att bli kvitt ätstörningen för gott.

Imorgon är det sista heldagen för mig i dagvård. Jag känner mig faktiskt riktigt, riktigt redo att pröva mina vingar. Visst kommer det finnas mycket att sakna, men det är tack vare de underbara människor jag mött under mina månader i dagvård. Många av dessa kommer jag hålla kontakten med för det är inte lätt att beskriva hur mycket vi har delat med varandra. Så mycket skratt, gråt, omtänksamhet och värme.

Jag känner mig mullig. Jag ser en mullig tjej när jag tittar mig i spegeln. Varför äter jag upp trots att det inte är gott och när jag inte är hungrig? Jag orkar inte vara rädd. Jag vill bara leva.

Jag ska sluta falla in i gamla mönster. Sluta umgås med personer som endast drar energi utan att ge mig någon tillbaka. Alltför ofta tar jag mig an rollen som "lyssnande, hjälpande vän (terapeut)", jag ställer frågor och lyssnar intresserat efter svar på hur de mår, vad som händer i deras liv utan att någonsin få frågan ställd tillbaka. Jag vet att jag är välsignad med att ha många bra, ömsesidiga vänskapsrelationer där jag mår bra. Jag vet också att jag har lätt för att lära känna människor, knyta band till andra och få nya vänner, vilket är något jag är oerhört glad för. Därför förstår jag inte heller varför jag envisas med att hålla kontakten med vänner som inte gynnar mig på något sätt och som jag definitivt inte har tid med. Trots detta fortsätter jag prata med dessa, fråga och lyssna, även om jag har så många andra som känner mig lika bra som jag känner dem. Som bryr sig om att känna mig. Jag som under de senaste månaderna har blivit så bra på att prioritera bort relationer som stjälper mig mer än vad de hjälper mig. Jag kan väl konstatera att dagens konversationer inte var av det givande slaget så nu har jag bestämt mig för gott: jag ska sluta vara en soffa, sluta vara så jävla snäll och istället sätta gränser, våga säga nej och prioritera mig själv för en gångs skull.

Sitter och lyssnar på Adagio in G minor av Albinoni med pappa och bejakar hur vacker livet är.

Det är ingen jävla prestation att gå ner i vikt. Det är en prestation att hamna på en hälsosam vikt. Det är en prestation att njuta, leva och älska sig själv.

Gått mig i blodet? Kanske bara en liten fjäril? För mig en stående diagnos.

Idag var det vägningsdag och jag är från och med nu av med näringsdryckerna för gott! Nästan BMI 20 och har alltså nått mitt viktmål, lyckan är fullbordad!

Det är så påtagligt hur jag blir mer och mer levande för var dag som går. Jag ser förändringar och framsteg vecka för vecka. Igår sa en kär vän till mig, som bara känt mig under min sjukdomsperiod, att jag är mer levande nu, att jag är annorlunda och har mer färg. Det gjorde mig väldigt gott att höra de orden. Ja, visst finns här fler och fler stunder av lycka, stunder då jag njuter av hur gatlyktorna lyser upp tågstationen vid skymningstider, då här och nu är allt jag önskar mig. Jag vet att jag har sagt det förr men det är så vackert att återupptäcka livet. Kanske tar jag allt det fina lite mindre för givet nu än jag gjorde tiden innan jag blev sjuk? Kanske. För det var längesedan det var så härligt att cykla hem i oktobersolen som det var denna varma eftermiddag, lyssnandes på Sinead O'connor mitt bland de gulnande höstlöven som en efter en föll ner från träden. Just precis nu känns det som dagens enda bekymmer är blåsorna efter mina Dr.Martens och att jag är hungrig.

"Nej jag åt inte för mycket till frukost. Ja man man äta scones och marmelad till frukost istället för mackor. Nej jag kommer inte bli tjock."

Lång skogspromenad, Emil Jensen i lurarna, scones med apelsin & citronmarmelad och nu teater!

Det är inte många veckor kvar i dagvården nu och det känns skrämmande, tänk om det bara fortsätter uppåt? Tänk om jag aldrig börjar träna? Jag vet inte om jag orkar komma tillbaka till verklighetern, ut ur tryggheten, ut till valet, till pressen, kraven och prestationsångesten. Jag har märkt att min dåliga självbild/känsla, nu när maten blir lättare och lättare, börjar träda fram. Precis som att jag har dränkt den under det senaste året av anorexi. Det är i och för sig inte så konstigt, var väl delvis av den anledningen som jag började svälta mig; för att fly mig själv, bearbeta (eller snarare kväva) mitt jag och allt jag inte tyckte jag var värd. Visst har jag en märkbar bättre självkänsla och själbild nu men min osäkerhet sipprar ändå fram mellan meningarna och orden. Det är väl nästa fas; att jobba med det som drog ned mig i ätstörningsträsket, att älska mig själv fullt ut.