It's a beautiful day, don't let it get away
Idag tänker jag, återigen strunta fullständigt i jantelagen och sprida lite glädje genom att säga att jag tycker jävligt bra om mig själv idag. Jag har en sådan fruktansvärd lust att sjunga, stå på scen och gå ut och dansa, längtar till helgen då ska jag se till att befinna mig på en fest både på fredag och lördag.
Ps. Jag vet inte om jag vågar säga det men, idag är jag snygg.
Självförakt
Det här får en för att en tar tillfället i akt, en chans, en risk, att våga.
Tuggummi
Jag irriterar mig någon fruktansvärt på att jag inte kan köpa tuggummi nu för tiden. Innan jag blev sjuk hade jag absolut inga problem med att bara ta ett satans tuggummi och sedan låta det vara. Nu har jag någon knasig idé för mig som innebär att jag äter upp hela paketet så fort jag tagit ett tuggummi. Det är dock inte alltid på detta sätt men oftast. Dumma ätstörning.
Genusvetaren gör sig gällande!
Idag blev jag lite mer "vuxen" än vad jag varit tidigare då jag skaffade ICA-kort, hör och häpna! När jag skulle fylla i den obligatoriska blanketten upptäckte jag till min fasa att det fanns plats för kontohavare 1 och kontohavare 2. Varför denna fasa undrar ni kanske efter detta uttalande? Jo för att även detta är ett tecken på hur samhället är uppbyggd på tvåsamhetsnormen; att vi ska leva i parrelationer (helst i ett heterosexuellt sådant, monogamt, avla ca två barn, gifta oss, endast ha sexuell kontakt med varandra, bo tillsammans och leva tillsammans livet ut). Samhället tjänar otroliga mängder pengar på tvåsamhetsnormen och allt det som kommer på köpet. Utan familjen och tvåsamheten skulle det kapitalistiska samhället få ändra på en hel del, mer än vad en tror. Det finns så otroligt många, till synes småsaker, som är en del av en samhällelig struktur. Samma struktur som vi matas med från den dagen vi föds, indoktrineras med och som lär oss vad vi begär, som bestämmer över vår vilja mer än vad en vill och vågar tro.
Lycklig
Ibland är saker och ting bara för underbara. Jag har precis spelat gitarr och sjugit Tegan & Sara låtar, så mycket jag älskar musiken. Vad hade människan gjort utan kulturen?
Självkritik
Jag måste sluta vara så satans självkritisk. Jag måste sluta tro att folk inte tycker om mig, att jag inte är bra nog och att jag inte är minnesvärd. Är en perfektionist så är en för jag vet att jag är väldigt värdefull och fantastisk som jag är.
Tacksamhet
Det här med att acceptera sin kropp och tycka att en är vacker/snygg/söt eller vilket adjektiv en nu vill välja är, för att vara helt ärlig, vissa dagar helt fruktansvärt svårt. Vissa dagar känner jag mig som en svullen mammut (okej nu börjar jag dra lite för komiska liknelser här) då jeansen känns alldeles för tighta och då jag är rädd för att bara bli större, större och större. Jag har nu kommit på det alldeles perfekta botemedlet, nämligen att titta på bilder och videor av/med en av mina främsta förebilder (och för övrigt en av de snyggaste kvinnorna på jorden). Hon är helt normalviktig och är otroligt rolig, smart, intelligent och smärtsamt vacker (i den bemärkelsen att en blir lite frustrerad över att en inte henne i sin säng). Detta inlägg blev aningen flummigt men så är jag också väldigt glad över att jag det är sådan jag är ibland, flummig, och inte längre mager och deprimerad. Mina underliga utsvävanden, töntiga humor, pinsamma dyrkan av diverse artister är, tack och lov, tillbaka.
Vidare, med risk att skämmas så smått för att skriva om något så intimt, vill jag även föra upp sexualiteten och förmågan att känna sig attraherad av och förälskad i andra människor på tal. Feminist och genusvetare som jag är tycker jag det är otroligt viktigt att inte tabubelägga kvinnors/tjejers sexualitet. Under många årtusenden har sexualiteten klassificerats som manlig då mannen ses som den aktiva medan kvinnan är den passiva. För att inte låta detta bli en genusuppsats bör jag nu återgå till att tala om anorexi och den avsaknad av känsloliv som faktiskt infinner sig i och med ett svälttillstånd. Eftersom kroppen i svälttillstånd går på sparlåga finns där inte plats för så mycket mer än det absolut mest basala. När underhudsfettet och fettet runt alla inre organ försvunnit och musklerna brutits ned jobbar kroppen intensivt med att hålla den viktigaste muskeln igång, nämligen hjärtat. Pulsen går då ner eftersom att hjärtat får kämpa hårt för att orka slå. Då finns det, för kroppen, verkligen ingen relevans i att ge hjärnan näring och kraft. Därför får en som undernärd svårt att minnas, formulera sig, tänka klart, koncentrera sig med mera. Likaså gäller känslolivet och sexualiteten; för det första blir en som ätstörd, jag kan ju iof endast tala för mig själv och de andra jag har diskuterat detta med, oerhört självcentrerad eftersom största delen av ens tankegångar handlar om mat, träning, vikt och utseende. Det finns helt enkelt inte rum för så mycket annat. För det andra orkar inte kroppen, här heller, prioritera något mer än det mest basala nämligen de behov som är tätt förknippade med överlevnadsinstinkten. De fysiska behoven är de allra viktigaste och när dessa inte är uppfyllda finns där inte heller något utrymme för att bry sig om kärlek och sexualitet. Som anorektiker sjunker en djupt in i sig själv och lever i någon form av grå dimma, så var det i alla fall för mig. Det är inte mycket jag minns mellan augusti 2010 och juli 2011, jag vet verkligen inte hur jag fick tiden att gå.
Nu vet jag bara att jag är så otroligt glad av att ha fått livet tillbaka; att jag nu ser så mycket mer av min omvärld än vad jag såg som sjuk. Jag behöver aldrig mer leva i dimma, aldrig mer ligga på intensiven och inte kunna sova, dels för att jag är livrädd för att hjärtat ska sluta slå i sömnen (hjärtat går nämligen ner i puls när en sover), dels för att en undernärd kropp vill hålla sig vaken för att likt en stenåldersmänniska kunna jaga föda, aldrig mer anpassa mitt liv efter träning och mat, aldrig mer se undrande och ifrågasättande på personer som frågar hur det går med kärleken. Det var för mig helt ofattbart att människor orkade bry sig om närhet överhuvudtaget, ja, det är svårt att beskriva hur oviktiga och onödiga livets små glädjeämnen framstod för mig. Som anorektiker glömde jag bort hur det är att leva utåt och inte inåt, in i mig själv. Det är samtidigt så otroligt motsägelsefullt att en lever inåt men inte känns vid kroppen, att en vägrar lyssna på kroppens signaler och vägrar älska ens kropp. Det en gör som anorektiker är nog att endast leva inuti i ens ätstörda hjärna.
The Cure for self-hatred:
Lite rester
Idag blev det en sen frukost. Fick inte in alla de fem målen som dagvården lärde mig att följa, det blev ingen rejäl middag någonstans. Då är det inte heller så konstig att jag känner att jag vill äta när dagen går mot sitt slut. Velig som jag är kunde jag inte bestämma mig. Jag tror jag slängde tre mackor med pålägg, tre chokladbitar och en pepparkaka samt hällde ut ett glad med proviva innan jag bestämde mig för vad jag skulle äta. Så, mina vänner, är det att vara ätstörd. Det liksom smyger sig in lite här och var. Själv tycker jag det låter hur knasigt som helst men samtidigt vet jag vad det är som får mig att bete mig på det viset, vad jag kan göra för att det inte ska upprepa sig och även att det kommer bli färre och färre ätstörda tankar och beteenden om jag bara fortsätter som jag gör nu. Tiden läker alla sår, i alla fall det jag har av min forna anorexi. Det blev slutligen en knäckemacka, en mjuk macka och glass med brutna pepparkaksbitar i, proviva samt lite te. Känslan av att äta på natten, strax innan läggdags och dessutom äta glass är kanske inte den roligaste men den är samtidigt inte alls jobbig i jämförelse med de känslor och tankar jag kunde få förr, för bara några månader sedan. Jag vet också att tankarna och rädslan är totalt obefogad, för jag vill kunna äta glass mitt i natten, jag vill kunna våga äta den mat som förut skrämde mig oftare än vad jag tillåter mig göra just nu, därför tänker jag fan inte vika för de ätstörda tankarna.
På väg att kasta diagnosen i papperskorgen
Är en inte det om en kan unna sig att hyra en Audrey Tautou-film, slänga sig i soffan, dricka glögg, te och käka en lussebulle och några chokladbitar? Idag orkade jag inte gå ut och dansa med vännerna på grund av denna ständiga förkylning (känns det som iaf) och då fick det bli egenmys istället. Det kändes friskt och bra.
Ätstört
Jag ogillar skarpt hur jag är ätstörd i mitt sätt att tänka kring mat. Är jag sugen på något sött vill jag ha det allra bästa, det godaste och det ska förtäras i den mest perfekta miljön jag för tillfället har tillgång till. Vidare vill jag smaka lite på allt så jag vet vad som i sin tur är det godaste och tjänar mest till att äta när man väl ska. Ikväll åt jag choklad på ett ätstört sett; gick och slängde bitar jag inte tyckte var de godaste och skulle prova de sorter vi hade. Inte roligt alls, det blir verkligen inte alls lika gott när man äter ätstört. När försvinner det här jävla beteendet? När kommer jag lyssna på min kropp vid alla tillfällen och inte låta hjärnan styra?
Idag
Denna dag har varit en av de mest underbara på länge. Jag har träffat så otroligt många människor jag känner så oerhört starka känslor för, som verkligen får mig att leva i nuet, älska och uppskatta det fina i livet jag lever. Så lycklig jag är som har fått lära känna dessa personer, de har alla sin plats hos mig.
När jag läser "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg
Visst ska en inte sakna det som fortfarande finns till?
Nej, tiden rinner fortare om tankarna landar på slut
Barndomsdrömmar upp till ytan
och ett hus förr fyllt av liv, skrik och skratt
Hur ska vår berättelse se ut?
Min berättelse om dig, mig och inte mamma?
Jag vill inte veta
Du är hos mig nu
och finns till
Jag vill inte veta någon annan stund
än nu
Var dag
Aktiviteten här på bloggen kanske inte är den bästa och jag tror, antar och hoppas att det är för att jag mår så otroligt bra nu. Maten tar upp mindre och mindre tid av mitt liv, jag rör på mig lagom mycket, pluggar, träffar vänner, sjunger, skriver, läser och gör helt enkelt saker som får mig att må bra. Det är så mycket jag kan göra nu som jag såg stora hinder för att göra för bara ett halvår sedan. Bara det att resa iväg en helg eller träffa en vän över en fika brukade vara en mardröm för min sjukdom. Ibland uppenbarar sig gamla automatiska tankar som en impulsiv känsla av rädsla och flyktbeteende, men efter några sekunder påminner jag mig själv om att jag inte längre behöver vara rädd och fly. Jag kan leva mitt liv precis hur jag vill och det finns ingen anorexi som tänker stoppa mig. Jag vet inte hur jag ska beskriva den frihetskänsla som det inneburit för mig att bli fri från anorexin men jag vet att livet jag har nu var värd varje dag i kampen för att komma över ångestberget. Nu; inte längre fast i mitt ekorrhjul utan ett liv av möjligheter, drömmar att uppfylla, känslor att leva ut, minnen att skapa.
Just nu längtar jag till julen med dess stämning och med några vänners hemkomst. Nog för att jag är aningen skoltrött och rastlös men jag älskar ändå min vardag och tankarna på vad våren har att erbjuda mig om jag bara vågar pröva mina vingar.
Lyssnande på Feist
Sitter här, en ganska grå men än så härlig söndagmorgon (eller i alla fall morgon för mig), och känner allmän tacksamhet över att jag har lärt känna några riktigt underbara vänner de senaste månaderna. En av dem reser bort vid årsskiftet och så bra som jag mår när jag är med henne mår jag inte med många andra människor, en stjärnsyster där? Jag ska försöka hålla kontakten med henne så länge som livet tillåter mig. Hon är fin på alldeles för många vis. Denna dagen har börjat bra med egenbakade scones till frukost även om jag känner mig smått illamående nu. Jag får se vad dagen har att erbjuda mig, i varje fall är jag säker på att jag kommer gå en promenad och läsa skönlitterärt.
Vacker höst
Lyckan i höstpromenader, bra böcker att drunkna i, cykelturer ner till stan, fina personer som jobbar på mysiga caféer och delikatesschoklad i lösvikt. Det finns dagar av stiltje; då livet känns relativt tomt och ensamt. De vackra dagarna är fler och väger upp, och betyder.
Jag ska ha tålamod med de dagar då allt känns outhärdligt, då jag vill kasta bort min kropp och slå på det som äcklar mig. Oftast försvinner de tankarna till nästa morgon då jag kan tycka om mig själv och känna mig vacker, söt och/eller snygg. Jag måste hålla fast vid de bra tankarna och mitt eget värde, för ingen ska få mig att känna mig värdelös. Jag är älskvärd och värdefull.
