Tacksamhet
Det här med att acceptera sin kropp och tycka att en är vacker/snygg/söt eller vilket adjektiv en nu vill välja är, för att vara helt ärlig, vissa dagar helt fruktansvärt svårt. Vissa dagar känner jag mig som en svullen mammut (okej nu börjar jag dra lite för komiska liknelser här) då jeansen känns alldeles för tighta och då jag är rädd för att bara bli större, större och större. Jag har nu kommit på det alldeles perfekta botemedlet, nämligen att titta på bilder och videor av/med en av mina främsta förebilder (och för övrigt en av de snyggaste kvinnorna på jorden). Hon är helt normalviktig och är otroligt rolig, smart, intelligent och smärtsamt vacker (i den bemärkelsen att en blir lite frustrerad över att en inte henne i sin säng). Detta inlägg blev aningen flummigt men så är jag också väldigt glad över att jag det är sådan jag är ibland, flummig, och inte längre mager och deprimerad. Mina underliga utsvävanden, töntiga humor, pinsamma dyrkan av diverse artister är, tack och lov, tillbaka.
Vidare, med risk att skämmas så smått för att skriva om något så intimt, vill jag även föra upp sexualiteten och förmågan att känna sig attraherad av och förälskad i andra människor på tal. Feminist och genusvetare som jag är tycker jag det är otroligt viktigt att inte tabubelägga kvinnors/tjejers sexualitet. Under många årtusenden har sexualiteten klassificerats som manlig då mannen ses som den aktiva medan kvinnan är den passiva. För att inte låta detta bli en genusuppsats bör jag nu återgå till att tala om anorexi och den avsaknad av känsloliv som faktiskt infinner sig i och med ett svälttillstånd. Eftersom kroppen i svälttillstånd går på sparlåga finns där inte plats för så mycket mer än det absolut mest basala. När underhudsfettet och fettet runt alla inre organ försvunnit och musklerna brutits ned jobbar kroppen intensivt med att hålla den viktigaste muskeln igång, nämligen hjärtat. Pulsen går då ner eftersom att hjärtat får kämpa hårt för att orka slå. Då finns det, för kroppen, verkligen ingen relevans i att ge hjärnan näring och kraft. Därför får en som undernärd svårt att minnas, formulera sig, tänka klart, koncentrera sig med mera. Likaså gäller känslolivet och sexualiteten; för det första blir en som ätstörd, jag kan ju iof endast tala för mig själv och de andra jag har diskuterat detta med, oerhört självcentrerad eftersom största delen av ens tankegångar handlar om mat, träning, vikt och utseende. Det finns helt enkelt inte rum för så mycket annat. För det andra orkar inte kroppen, här heller, prioritera något mer än det mest basala nämligen de behov som är tätt förknippade med överlevnadsinstinkten. De fysiska behoven är de allra viktigaste och när dessa inte är uppfyllda finns där inte heller något utrymme för att bry sig om kärlek och sexualitet. Som anorektiker sjunker en djupt in i sig själv och lever i någon form av grå dimma, så var det i alla fall för mig. Det är inte mycket jag minns mellan augusti 2010 och juli 2011, jag vet verkligen inte hur jag fick tiden att gå.
Nu vet jag bara att jag är så otroligt glad av att ha fått livet tillbaka; att jag nu ser så mycket mer av min omvärld än vad jag såg som sjuk. Jag behöver aldrig mer leva i dimma, aldrig mer ligga på intensiven och inte kunna sova, dels för att jag är livrädd för att hjärtat ska sluta slå i sömnen (hjärtat går nämligen ner i puls när en sover), dels för att en undernärd kropp vill hålla sig vaken för att likt en stenåldersmänniska kunna jaga föda, aldrig mer anpassa mitt liv efter träning och mat, aldrig mer se undrande och ifrågasättande på personer som frågar hur det går med kärleken. Det var för mig helt ofattbart att människor orkade bry sig om närhet överhuvudtaget, ja, det är svårt att beskriva hur oviktiga och onödiga livets små glädjeämnen framstod för mig. Som anorektiker glömde jag bort hur det är att leva utåt och inte inåt, in i mig själv. Det är samtidigt så otroligt motsägelsefullt att en lever inåt men inte känns vid kroppen, att en vägrar lyssna på kroppens signaler och vägrar älska ens kropp. Det en gör som anorektiker är nog att endast leva inuti i ens ätstörda hjärna.
The Cure for self-hatred:
Kommentarer
Postat av: h
Du skriver så väl och jag känner igen mig i varenda ord. Fortsätt söka!
Trackback
