If you fight love you're always a loser

Det blir faktiskt bättre och bättre. Nu har jag åldern inne att mer och mer hamna i den livssituation där jag känner mig hemma, där jag lever som jag lär, mår bra, platsar, blir accepterad, älskad och omhändertagen. Jag lever runt så otroligt många fina människor och fler och fler uppenbarar sig med tidens gång. Därmed inte sagt att det är lätt att vara ny i en eller flera kretsar. Som ny är det mesta osäkert och sårbart då en tvivlar på sig själv och sin tillräcklighet. Jag tror i och för sig att de allra flesta människor känner på samma vis i liknande situationer och att det blir bättre och bättre. Jag trivs och vill, det är huvudsaken. Det är så många roliga och spännande saker som händer i mitt liv just nu vilket jag är otroligt glad över. Ibland gör sig dock de negativa tankarna påminda då jag, just nu, är rätt så säker på att jag gått upp i vikt de senaste veckorna. Detta skrämmer i själva verket livet ur mig men om jag väljer att fokusera på rätt saker och vara nära rätt sorts människor lär det inte ta större plats än vad jag ämnar låta det göra. Ett erkännande; jag är lite rädd, lite.

Jag vet inte så mycket idag, näst intill ingenting alls. Det faktum att jag måste släppa mina automatiska, negativa tankar och förväntningar jag har har jag idag inte lyckats svälja helt. Jag måste våga lite på att jag är tillräcklig och att andra uppskattar mig. Varför är det så svårt att sluta känna sig rädd och ensam? Är jag inte för lite är jag för mycket och efterhängsen; allt detta i min hjärna, min värld av föreställningar. Jag är rätt säker på att jag redan har allt det jag tror att jag aldrig skulle kunna få. Jag vill bara känna mig hel.

Så fort livet börjar gå bättre för mig och självkänslan- och förtroendet äntligen blir till vad det bör vara ska alltid något slå mig 500-meter baklänges och förgöra mig. Jag är förstörd, igen.

Jag irriterar mig någon fruktansvärt på att jag inte kan köpa tuggummi nu för tiden. Innan jag blev sjuk hade jag absolut inga problem med att bara ta ett satans tuggummi och sedan låta det vara. Nu har jag någon knasig idé för mig som innebär att jag äter upp hela paketet så fort jag tagit ett tuggummi. Det är dock inte alltid på detta sätt men oftast. Dumma ätstörning.

Idag blev det en sen frukost. Fick inte in alla de fem målen som dagvården lärde mig att följa, det blev ingen rejäl middag någonstans. Då är det inte heller så konstig att jag känner att jag vill äta när dagen går mot sitt slut. Velig som jag är kunde jag inte bestämma mig. Jag tror jag slängde tre mackor med pålägg, tre chokladbitar och en pepparkaka samt hällde ut ett glad med proviva innan jag bestämde mig för vad jag skulle äta. Så, mina vänner, är det att vara ätstörd. Det liksom smyger sig in lite här och var. Själv tycker jag det låter hur knasigt som helst men samtidigt vet jag vad det är som får mig att bete mig på det viset, vad jag kan göra för att det inte ska upprepa sig och även att det kommer bli färre och färre ätstörda tankar och beteenden om jag bara fortsätter som jag gör nu. Tiden läker alla sår, i alla fall det jag har av min forna anorexi. Det blev slutligen en knäckemacka, en mjuk macka och glass med brutna pepparkaksbitar i, proviva samt lite te. Känslan av att äta på natten, strax innan läggdags och dessutom äta glass är kanske inte den roligaste men den är samtidigt inte alls jobbig i jämförelse med de känslor och tankar jag kunde få förr, för bara några månader sedan. Jag vet också att tankarna och rädslan är totalt obefogad, för jag vill kunna äta glass mitt i natten, jag vill kunna våga äta den mat som förut skrämde mig oftare än vad jag tillåter mig göra just nu, därför tänker jag fan inte vika för de ätstörda tankarna.

Ska det vara såhär resten av mitt jävla liv? Ska jag få ångest varje gång jag inte tränar? Ska jag sitta och känna mig värdelös, tjock och hopplös när jag väljer att göra något annat eller inte göra någonting alls? Jag orkar inte vara så jävla rädd längre. Det var så mycket enklare när jag inte hade något val, när jag inte kunde eller fick träna. Nu har jag ingen som helst anledning till att inte träna och då hamnar jag i samma fälla igen. Jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte.

Fyfan, fyfan, fyfan. Jag började fan nästan gråta innan. Jag hatar min jävla kropp, jag står inte ut. Idag har jag helt plötsligt komplex jag inte visste att jag hade innan. Någon ex-anorektiker som känner igen sig?

Jag måste vara ärlig och säga att det finns riktigt svåra dagar och idag är den första på väldigt länge. Jag rent ut sagt vantrivs något fruktansvärt i min kropp, känner mig mullig, svullen och ful. Jag ser bara en stor, otymplig tjej med allmänt barnsligt utseende. Någonstans vet jag ju dock att så inte kan vara fallet, det var ju inget fel på mig i förrgår? Får jag bara sova lite mer natten till imorgon, om jag har tålamod med att kroppen ska anpassa sig efter att jag ger den näring och lita på att jag kommer ge den mat regelbundet så den inte behöver samla på sig vätska (för jag hoppas verkligen att det är vätska och inget annat) kommer det vara enklare. Nu ska jag iväg och köpa lunch för att sätta mig och plugga på skolan. Även om det är motigt ska jag ta hand om mig själv. Jag ska vinna tillslut. Så det så.

Jag känner mig mullig. Jag ser en mullig tjej när jag tittar mig i spegeln. Varför äter jag upp trots att det inte är gott och när jag inte är hungrig? Jag orkar inte vara rädd. Jag vill bara leva.

"Nej jag åt inte för mycket till frukost. Ja man man äta scones och marmelad till frukost istället för mackor. Nej jag kommer inte bli tjock."

Så enkelt en stjälk kan brytas, en blomma kan böjas

Jag trodde jag var fri från denna känslan, hur naiv får en vara på en skala egentligen? Jag känner mig stor, stor och stor och kommer bara gå upp, upp och upp i vikt och det finns ingen återvändo för jag orkar inte träna ner mig, jag orkar inte mer. Det kändes som jag överåt idag, trots att mitt sunda förnuft vet att så var inte fallet så vill jag bara ut och gå, gå och gå tills mättnadskänslan har försvunnit, tills den äckliga, vidriga klumpen i magen blivit till intet. Bort, bort, borta från mig, återigen denna bekanta känsla av smutsighet, den som jag trodde jag skulle slippa. Det var så många veckor sedan mitt ätstörda tunnelseende var på men nu är den här och jag ser bara, jag tänker bara mat, vikt och inget mer. Jag är rädd för att min ätstörning inte stoppar mig från att äta upp allt på tallriken, även om jag redan är mätt och inte vill ha mer så fortsätter jag, bara för att jag ska. Jag blev så rädd så jag var tvungen att gå ut och gå efter mellanmålet idag (det vill säga scones med smör och marmelad, julte samt ett äpple). Som de skulle kallat det i dagvården kompenserade jag. Hur länge ska tankarna finnas kvar? Hur länge ska jag känna mig stor och äcklig? Samtidigt som jag känner mig så smått uppgiven vet jag att det är naturligt att backa efter alla de framsteg jag gjort. Jag behöver inte vara rädd, men fan så är jag det ändå.

Vad är det som är fel med mig? Vad är det som gör att jag aldrig har lust att gå ut och dansa när det väl kommer till kritan? Någonstans vet jag att jag ändå alltid kommer strunta i det när jag säger att jag ska ut. Innan trodde jag att det berodde på depressionen som var ett resultat av anorexin men nu när jag mår så mycket bättre och inte har en anorektisk vikt har jag inget att skylla på längre. Jag borde orka och vilja men ändå stannar jag hellre hemma. Bara tanken på att ta sig ut gör mig trött och får mig att börja tänka på hur jag ska ta mig hem och hur klockan ska gå. Ska jag bara skärpa mig och bege mig ut istället? Eller är jag helt enkelt bara en tråkig jävel? Varför har jag motivation till att förändra mitt ätbeteende samtidigt som jag inte har någon motivation till att förändra detta beteende? Jag känner mig smått hopplös.

Det är otroligt att det kan vända så snabbt. Idag är jag tjockast i världen. Är det inte svullnad så vägrar jag stå ut i den här kroppen, fan heller.

Jag orkar inte springa ikapp. Varför måste jag vara den som drar och krampaktigt håller fast? Ibland tycks det inte vara någon idé. Allt rinner mellan mina fingrar. En solkatt på flykt. Jägaren jagar utan ork.

Tunnelseende och alla detaljer; tjocka skivor, stora skivor, marmelad, för mycket yoghurt, för mycket müsli och den stoppar mig inte, hon stoppar mig inte.
Överätning eller anorexi?
Jag är utan kontroll, jag har ingen kontroll och hon har mig inte i ett järngrepp men nu straffar hon mig.
När vågar jag lita på min kropp?
När vågar jag lita på mig själv?
När släpper hon mig helt och hållet?
När fan blir jag fri?

Men jag ska inte deala idag. Jag ska visa den jäveln. Jag ska utmana henne.

Fan vad jobbig middagen var idag. Lagade mat två gånger och slängde de portionerna innan jag lyckades få till en middag jag kunde acceptera. Fan vad arg jag blir på att jag inte fixar helgerna. Jag har inte lyckats äta alla målen en enda helg sedan jag började i dagvården, vilket i och för sig kan bero på att jag varit på resande fot fyra av helgerna. Jag måste lära mig att gå upp i tid och att äta oftare.

Ibland vet jag inte vilka beslut jag tar på grund av anorexin eller på grund av vad JAG känner och vill. Jag vet inte om jag gick ifrån mina vänner idag på grund av att jag ville iväg och göra annat eller om det var ett undvikande av mat. Jag ska inte vilja äta ensam och långsamt. Jag ska inte vilja bry mig så satans mycket om mat över huvud taget. Jag ska kunna äta i samma takt, tillsammans med mina vänner och tycka att det är rofyllt och trevligt. Jag vet knappt vad som är att gå emot eller följa ätstörningen längre. Jag känner mig förvirrad.

Kontrollbehov är ett resultat av osäkerhet som i sin tur är ett resultat av en dålig självkänsla. Förr trodde jag bara att det var en del av min personlighet men den delen av mig har talat emot hela min längtan efter äventyr, spontanitet, spänning, upplevelser, resor och överraskningar. Redan som barn älskade jag att åka/gå vilse, att inte veta vad som väntar bakom nästa krön. Jag vill ta tillvara på den nyfikenheten och kväva kontrollbehovet mitt.

Ibland gör det ont. Vad är det som kramar krampaktigt om mitt hjärta? Var kom denna kyla som rinner ner över mig likt lavan från en vulkan? Ibland gör det ont när en upptäcker att andra lever, när en inser att livet inte står stilla och går på tomgång för andra människor som ens eget liv har gjort under tiden en varit sjuk. Andra människor tar tag i sina liv, gör verklighet av sina drömmar, älskar andra och framför allt sig själva. Det finns personer som inte rutar in sitt liv efter mat, vikt och träning. Det finns ett liv att leva. Hos mig har det varit stiltje. Inom mig har det varit storm. River du muren av yta och fasad hittar du en självbild ingen önskar ha. Det är i stunder som denna jag inser vad det är jag kämpar för. Samtidigt som jag brottas med känslorna inser jag att det inte tjänar någonting till att bli bitter och svartsjuk. Jag kämpar mitt livs största kamp för att bli fri från anorexin, jag slåss för att kunna leva mina drömmar och för att kunna drömma, längta, fantisera och älska över huvud taget. Jag måste bara orka. Jag vill inte ha denna raströshet, denna meningslöshet, denna ångest, denna tristess, denna gråa jävla dimma. Ikväll ska kvällsmålet vara större än jag, eller rättare sagt anorexin, tidigare hade planerat bara för att slå den på käften och bevisa för mig själv (MIG själv denna gången) att jag också ska leva. Någonstans finns ett liv för mig med. 

Jag älskar henne men är så ledsen för att hon aldrig fanns där för mig. Jag vet ännu inte om jag ska skylla på mig själv eller om det över huvud taget är befogat att lägga någon skuld på henne. Hon brukade vara den finaste av vänner.

Anorexin kom smygande så lång, lång tid innan jag själv insåg det. En bekant varnade mig, men inte trodde jag, det var omöjligt. Inte visste jag att en kunde falla så lätt. Allt var inte perfekt förr, livet är inte perfekt utan anorexi, en är inte konstant lycklig då heller, men nog fan är det jävligt mycket bättre.

Jag är rädd. Jag måste våga.