If you fight love you're always a loser

Ibland gör det ont. Vad är det som kramar krampaktigt om mitt hjärta? Var kom denna kyla som rinner ner över mig likt lavan från en vulkan? Ibland gör det ont när en upptäcker att andra lever, när en inser att livet inte står stilla och går på tomgång för andra människor som ens eget liv har gjort under tiden en varit sjuk. Andra människor tar tag i sina liv, gör verklighet av sina drömmar, älskar andra och framför allt sig själva. Det finns personer som inte rutar in sitt liv efter mat, vikt och träning. Det finns ett liv att leva. Hos mig har det varit stiltje. Inom mig har det varit storm. River du muren av yta och fasad hittar du en självbild ingen önskar ha. Det är i stunder som denna jag inser vad det är jag kämpar för. Samtidigt som jag brottas med känslorna inser jag att det inte tjänar någonting till att bli bitter och svartsjuk. Jag kämpar mitt livs största kamp för att bli fri från anorexin, jag slåss för att kunna leva mina drömmar och för att kunna drömma, längta, fantisera och älska över huvud taget. Jag måste bara orka. Jag vill inte ha denna raströshet, denna meningslöshet, denna ångest, denna tristess, denna gråa jävla dimma. Ikväll ska kvällsmålet vara större än jag, eller rättare sagt anorexin, tidigare hade planerat bara för att slå den på käften och bevisa för mig själv (MIG själv denna gången) att jag också ska leva. Någonstans finns ett liv för mig med. 

Jag älskar henne men är så ledsen för att hon aldrig fanns där för mig. Jag vet ännu inte om jag ska skylla på mig själv eller om det över huvud taget är befogat att lägga någon skuld på henne. Hon brukade vara den finaste av vänner.

Anorexin kom smygande så lång, lång tid innan jag själv insåg det. En bekant varnade mig, men inte trodde jag, det var omöjligt. Inte visste jag att en kunde falla så lätt. Allt var inte perfekt förr, livet är inte perfekt utan anorexi, en är inte konstant lycklig då heller, men nog fan är det jävligt mycket bättre.

Jag är rädd. Jag måste våga.