If you fight love you're always a loser

The only way out is up. Vägning idag, BMI:19. 9kg har jag klarat så jag ska väl klara tre till?

Jag må älska och trivas med hösten, men ändå känner jag just nu en sådan längtan efter julen. Jag längtar efter den vita snön som sakta faller mot marken som tycks få hela världen att falla till ro, som får tiden att stanna. Jag vill vara ute i vinderlanskapet dagarna i ända för att därefter värma mig med varm choklad och lussebullar i ett rum med tända stearinljus. Ytterligare en längtan jag känner är den efter att både få sjunga i - och titta på ett luciatåg. Det är någonting alldeles speciellt värmande och betryggande i att sjunga sånger som varit bekanta sedan barnsben. Jag vill baka pepparkakor och, busigt nog, äta upp delar av degen. De pepparkakor som hinner bli klara innan de blivit uppätna vill jag doppa i varm glögg för att sedan knapra på framför någon gammal disneyfilm eller romantisk komedi. Jag önskar gå in i stadens finaste chokladaffär för att handla julgodis och sedan komma hem till den goda doften av gran. Jag vet nog bara en person som älskar julen mer än vad jag gör. Jag saknar henne och önskar att hon kunde komma hem nu och stanna för gott. I jul ska vi gå promenader i snön, inbylsade i mysiga men otympliga vintekläder, vara barnsliga, åka pulka, göra snöänglar och kanske gå på en och annan julkonsert. Nej, nu ska jag sluta vara nostalgisk och gå och lägga mig istället.

Vem fixade tentan som vi hade en hel vecka på oss att göra på en dag? Jag! Detta i kombination med nostalgimusik, en underbar höstpromenad samt lite bakande och matlagning utgjorde en fin lördag.

Idag har varit den svåraste dagen på väldigt länge men en fin varelse hjälpte mig på traven då jag nästan inte orkade stå emot tankarna. Jag är rädd; rädd att jag äter för stora portioner middag som mellanmål, rädd för att anorexin inte säger stopp, för att jag inte orkar tvångsmotionera eller svälta mig, rädd för att jag ska känna mig missnöjd med min kropp, rädd för att få en mage, rädd för att fortsätta gå upp och upp i vikt, rädd för att vänja mig vid att äta för mycket eller för ofta, rädd för att äta fel, rädd för att äta viss mat för mycket och för ofta, rädd för att jag redan släppt på kontrollen.

Det är visst fler som läser bloggen än vad jag trodde, vilket är en väldigt positiv överraskning. Har funderat på hur man får fler läsare men det verkar visst gå ganska bra av sig självt. Jag fick en fråga från en läsare angående matschema och jag kan svara att jag har ett matschema och planerar att lägga upp fler foton på den mat jag äter (måste bara ta mig i kragen och lägga över bilderna i datorn). På min dagvård är det fem gånger om dagen som gäller och då för en stillasittande kvinna det vill säga att vi ska få i oss ca 2000 kcal om dagen och om vi rör på oss eller motionerar ska vi plussa på utöver matschemat. Eftersom jag ska öka i vikt dricker jag två näringsdrycker om dagen som är på 300 kcal vardera. Med andra ord är det inte maten jag ska gå upp i vikt av utan näringsdryckerna. Vidare ser matschemat ut som så att jag ska äta var tredje timme. Under dagarna på dagvården äter vi frukost vid 0830 och den består av yoghurt+flingor/müsli, te och/eller juice och två mackor med smör, pålägg och grönsak. Lunch äter vi vid 1200, mellanmål vid 1500, därefter ska vi äta middag och kvällsmål hemma vid 1800 respektive 2100. Jag brukar äta middag någon timme senare för att jag är uppe längre om kvällarna. Vi har fått hänvisningar angående ungefär hur mycket en normalportion mellanmål respektive middag är och förslag på olika måltider i pappersform. I övrigt vill jag tipsa om en bok vid namn "Mattillåtet" som är skriven av den otroligt kunniga Gisela van Der Ster. I den vägleder hon både anorektiker och bulimiker till ett tillfrisknande, berättar hur en ska äta, att en kan äta allt samt även lite vägledning för närstående till personer med ätstörningar.

Jag har märkt att jag, under de senaste veckorna, går runt och blir lite småkär i hur många personer som helst. Lite oskyldigt halv-flirtande, lagom spännande och mysigt. Kanske är det något fel på hormonbalansen? Jag hade inte tackat nej till att bli riktigt ordentligt förälskad snart. Det hade suttit riktigt, riktigt fint det.

Så enkelt en stjälk kan brytas, en blomma kan böjas

Jag kan inte hålla mig; jag bara känner en sådan stark vilja att uttrycka och dela med mig av den lycka jag känner i att jag lever runt och nära så många underbara människor. Så otroligt många intressanta, komplexa, spännande och innerligt vackra människor det finns att dela erfarenheter med. Det är slående hur vi lever för andra, för varandra ochhur tomt livet hade varit utan relationer.

Godmorgon världen! Jag ska snart ta min cykel ned till stan för att bege mig mot dagvården och alla fina människor som finns där. För jag vet inte om det är skiftet av människor eller en förändring i mitt eget sinnestillstånd som gjort att stämningen på dagvården är så fantastiskt härlig. Nu finns där så mycket skratt, humor och självdistans. Även om det självfallet finns jobbiga stunder så stöttar vi och styrker varandra. Jag tror jag har hittat en del vänner för livet där och om det är någonting jag har lärt mig på dagvården så är det att en kan få otroligt fina, ömsesidiga och givande relationer med andra personer oavsett ålder, livsstil, bagage eller plats i livet. En kan mötas i annat och verkligen uppleva ett vackert möte. En kan stötta varandra och skratta med varandra för ingen är mer än en människa. Med dagvården kommer med andra ord fler insikter än de som har med ett tillfrisknande att göra.

Så fantastiskt skönt. Jag tittade precis på några bilder från när jag vägde som allra minst och blev triggad åt rätt håll! Det vill säga att jag blev peppad till att bli frisk och nå min målvikt. Jag var bara skinn och be, energi och orklös, disträ och allt annat än vid liv. Äntligen är omvärlden färgglad igen och även om jag inte är frisk ännu är jag på god, god väg.

Jag kan ju inte vara hur pessimistisk som helst utan att berätta om min dag i övrigt. Jag har haft en väldigt mysig och lugn höstdag då jag har cyklat en liten runda, gått en härlig promenad med far min, tittat på filmen Elisabethtown, pratat i telefon, städat rummet, smörjt in mina underbara, nya Dr.Martens, bakat och pluggat lite. Detta under ständigt (eller nästan i alla fall) duggregn, som jag för övrigt finner vara väldigt mysigt. Jag älskar hösten och ska njuta så mycket det går av årstiden som nu är här.

Jag trodde jag var fri från denna känslan, hur naiv får en vara på en skala egentligen? Jag känner mig stor, stor och stor och kommer bara gå upp, upp och upp i vikt och det finns ingen återvändo för jag orkar inte träna ner mig, jag orkar inte mer. Det kändes som jag överåt idag, trots att mitt sunda förnuft vet att så var inte fallet så vill jag bara ut och gå, gå och gå tills mättnadskänslan har försvunnit, tills den äckliga, vidriga klumpen i magen blivit till intet. Bort, bort, borta från mig, återigen denna bekanta känsla av smutsighet, den som jag trodde jag skulle slippa. Det var så många veckor sedan mitt ätstörda tunnelseende var på men nu är den här och jag ser bara, jag tänker bara mat, vikt och inget mer. Jag är rädd för att min ätstörning inte stoppar mig från att äta upp allt på tallriken, även om jag redan är mätt och inte vill ha mer så fortsätter jag, bara för att jag ska. Jag blev så rädd så jag var tvungen att gå ut och gå efter mellanmålet idag (det vill säga scones med smör och marmelad, julte samt ett äpple). Som de skulle kallat det i dagvården kompenserade jag. Hur länge ska tankarna finnas kvar? Hur länge ska jag känna mig stor och äcklig? Samtidigt som jag känner mig så smått uppgiven vet jag att det är naturligt att backa efter alla de framsteg jag gjort. Jag behöver inte vara rädd, men fan så är jag det ändå.

Vad är det som är fel med mig? Vad är det som gör att jag aldrig har lust att gå ut och dansa när det väl kommer till kritan? Någonstans vet jag att jag ändå alltid kommer strunta i det när jag säger att jag ska ut. Innan trodde jag att det berodde på depressionen som var ett resultat av anorexin men nu när jag mår så mycket bättre och inte har en anorektisk vikt har jag inget att skylla på längre. Jag borde orka och vilja men ändå stannar jag hellre hemma. Bara tanken på att ta sig ut gör mig trött och får mig att börja tänka på hur jag ska ta mig hem och hur klockan ska gå. Ska jag bara skärpa mig och bege mig ut istället? Eller är jag helt enkelt bara en tråkig jävel? Varför har jag motivation till att förändra mitt ätbeteende samtidigt som jag inte har någon motivation till att förändra detta beteende? Jag känner mig smått hopplös.

Känner ingen motivation som helst till att ta mina näringsdrycker. Varför ska jag upp till ett BMI som ska vara gemensamt för alla som är 164cm långa oavsett kroppskonstitution? Jag är normalviktig som det är nu. Jag vill inte upp mer nu, jag behöver det inte, ingen mer gödning nu. Det kommer bara resultera i att jag vantrivs i min kropp och börjar banta ner mig igen. Samtidigt vet jag att jag inte orkar banta längre, jag är trött på träning och svält, jag vill bara vara fri. Så jag tar de jävla näringsdryckerna och planerar att tjata som fan under vägningen på tisdag. Jag är fin som jag är nu. Även om min kropp är spolformad efter svälten men det tar tid att återhämta sig, kroppen är långsammare än vad en kan tro.

Ibland gör det ont så fina människor är. Så lyckligt lottad jag är som får uppleva så många fantastiska möten var dag.

Det är otroligt att det kan vända så snabbt. Idag är jag tjockast i världen. Är det inte svullnad så vägrar jag stå ut i den här kroppen, fan heller.

Idag insåg jag hur rastlös jag har kommit att bli. Jag vill verkligen inte vara kvar i det sjuka längre, det är så fruktansvärt tråkigt och faktiskt irriterande och enerverande att mat, vikt, träning och kropp ska ta så mycket av min energi. Under ett gruppsamtal på dagvården idag blev jag frustrerad över att jag inte är helt frisk, för jag vill vara frisk NU, omedelbart! Tidigare har jag inte känt frustration över detta på samma sätt men nu är jag uppriktigt sagt riktigt jävla trött på ätstörningstankar och detta på ett mer lättsamt sätt än tidigare. Kanske uppkom denna känsla av att jag faktiskt blivit väldigt mycket bättre i mitt mående på bara de tre senaste veckorna? Samtidigt som frustration är en jobbig känsla är jag oerhört glad över att jag känner så; att mitt friska jag börjar slå sig fram och vill erövra de sjuka delarna av mig. Samtidigt finns hos mig en rädsla av att inte ha möjlighet till att bli helt frisk, att det kommer stanna här. Under min tid i dagvård har jag, genom vad har hört från andra, förstått att detta är en vanligt förekommande rädsla bland ätstörda på väg till ett tillfrisknande. Sedan vet jag att det länge kommer finnas kvar jobbiga tankar som kommer uppenbara sig i svåra stunder och som jag kommer behöva arbeta med men det betyder inte att jag inte kan/kommer bli helt frisk.

Rubriken talar sitt klara språk; en snabb och lätt sammanfattning av dagen då allt bara har känts motigt, jobbigt och motbjudande. Så skönt det ska bli att få somna och vakna till en, förhoppningsvis, enklare dag.

På SVT denna morgon sitter ett gäng kostymnissar i slips och grånat hår och pratar om sådant som är ett bevis för hur vi värdesätter västvärlden högre än resterande delar av världen. Maktens män, de som får synas och höras, de som det lyssnas på. Det är både löjligt och sorgligt hur van en är vid den snedfördelade representationen av olika individer som förekommer i media och världen i stort. Jag valde att byta kanal till Kunskapskanalen för at lyssna på en föreläsning/debatt och hatbrott mot HBTQ-personer istället där ledande talare var tre medelålders kvinnor. Det var ett betydligt mer intressant och givande program att avnjuta frukosten till. Min frukost, som för övrigt bestod av grahamsgrynsgröt med kanel, kardemumma, äppelbitar, mjölk och russin, två mackor med pålägg och chai-te. Detta i kombination med en filt över benen och tända ljus är minst sagt söndagslyx.

Det spelar ingen roll. Nej, det spelar faktiskt ingen som helst roll. Vad vinner en på att slösa tid på att inte leva? Detta endast av rädsla för att förlora kontrollen, rädsla för jag vet egentligen inte vad. Vem vill leva med garantier, i mönster och förutsägbara resultat? Jag vill vakna och vara nyfiken och ovetande, och det gör jag. Jag är här, jag är nu redo och spänd inför vad som komma ska. Överraska mig. Så tar jag tillvara på det liv jag har fått och de fantastiska möjligheter och förutsättningar jag har.

Jag ser änglar överallt och var dag kommer med tio nya glädjeämnen. Jag kväver mitt spöke. Jag ser kärlek vart jag än vänder min blick.

Ibland sveper uppenbarelser förbi, tankar likt fria fåglar som seglar över himlen och strör ro över mina hinder. Då ser jag skönheten i allt. Jag ser att kärleksband finns överallt, i oändligt många former, sorter och konstellationer. Jag finner de band som oförklarligen kan uppstå mellan vissa själar fascinerande, magiska, unika och ojämförbara.

Vi talade om att vara friskare idag, att vi snart kommer till nästa skede i min behandling. Att tankarna kommer kunna finnas kvar länge, länge men att komma närmare och närmare friheten. Jag är motiverad men fan så rädd. Det känns som jag står naken inför världen. Utanför tryggheten väntar alla krav, allt ansvar och också allt liv.

Jag trivs med höstmörkret när jag om kvällarna kan lyssna till hur regnet smattrar mot fönstret samtidigt som jag dricker te iklädd en stor t-shirt då det snart är dags att sova för att vila ut inför morgondagens överraskningar.

Vad är det med oss människor som gör att vi inte tror en kan gå runt och vara sådär allmänt lycklig helt ostraffat? Att det är något fel på en om en ser det vackra i allt, om ens tankar vandrar i salighet? Rätt som det är kommer tanken: "Snart kommer någon oförutsedd hemskhet hända" eller "snart kommer jag påminnas om någonting som kommer få mina rosa moln att tyna bort". Jag såg ett klipp häromdagen där Kay Pollak föreläser om detta och hur en kan välja sina tankar; att en väljer sin egen verklighet beroende av hur en tolkar sin omvärld och att en faktiskt kan lära sig styra detta. Hemskt sevärt om ni frågar mig. Mycket av det han säger träffar mitt i prick (även om det inte är på samma sätt som det Emil Jensen talar och sjunger om).

Vidare vill jag berätta att jag idag, då jag satt på bussen och lyssnade till lite musik, kände ett värmande lugn, lycka, salighet och harmoni utan någon "speciell" anledning. Jag påmindes om allt det fina i livet, valde mina tankar (i den mån det är möjligt för mig för tillfället) och självfallet skulle irriterande tankar som ifrågasatte min salighet komma och störa. Istället för att insupa dem ifrågasatte jag dem och kom fram till att det inte fanns någon anledning för mig att vara rädd, ängslig, orolig eller på något vis ha ångest. Det är varken befogat eller gynnande på något sätt. Därefter kände jag hur jag nästan desperat ville fånga den lyckliga och harmoniska känslan; jag vill spara den i en burk, fånga sekunden för att aldrig glömma den känslan. Jag skulle ha den i någon hylla i mitt rum och ta fram den i de stunder då jag knappt minns att lyckorus finns.

Just för tillfället är jag så glad över att dessa positiva, värmande och levande känslor infinner sig hos mig oftare och oftare. Att jag återupptäcker livet, att jag färglägger min egna karta.

På väg mot att återupptäcka mig själv.

Jag orkar inte springa ikapp. Varför måste jag vara den som drar och krampaktigt håller fast? Ibland tycks det inte vara någon idé. Allt rinner mellan mina fingrar. En solkatt på flykt. Jägaren jagar utan ork.