Ett sista inlägg
Detta kommer antagligen bli mitt sista inlägg eftersom jag känner att jag inte längre har tid att skriva i bloggen och av den anledningen att det som var det ursprungliga syftet med bloggen inte längre finns kvar hos mig i speciellt stor utsträckning. Som min vän sa igår: jag har utvecklats något otroligt mycket.
Svälj den
Känslan av att inte räcka till, att inte vara omtyckt och att bara inte vara bra nog kommer endast från mig själv. Jag letar efter det negativa, förväntar mig det och det blir det enda jag ser i allt det fina. Nu ska jag ta en kaka och svälja känslan av gagnlöshet. Jag behöver ingen bekräftelse, jag har mig själv.
Missat
Spy över min totala existens, var har jag varit, vem har jag varit och vad har jag gjort, vad har jag levt? Jag vägrar idolisera; varför då inte leva efter min förvägran?
Jag kan inte.
Jag är inte.
Jag vill gömma mig.
Jag räcker inte till.
Nej.
Varje dag ska jag göra något som skrämmer livet ur mig.
Jag orkar inte förminska mig själv längrem det skadar mig för mycket.
Stress
Jag känner en salig blandning av ångest, panik, stress, nostalgi, gagnlöshet och otillräcklighet. Jag förstår inte hur i helvete jag ska få ihop mitt liv, jag vill inte göra det jag ska göra till våren och till hösten vill jag göra för många olika saker. Just nu känner jag mig även övergiven, matt och utan ork. Med andra ord; jag kan inte hantera stress. Plugg, bostad, jobb, socialt liv, träning, lite kär, inte kär alls, socialt liv, otillräcklighet, pengar, pengar, pengar...det tar aldrig slut. Hur ska jag hinna med allt!?
Fri och redo
Hon har förlorat sin magi, allt löste sig och jag mår bra och är redo för nya äventyr. Denna dag har jag insett att jag är omtyckt, det känns som en helt otroligt underlig insikt. Det finns så många människor som jag har lärt känna under de senaste månaderna som jag verkligen har mycket gemensamt med, som ja trivs med och som trivs med mig. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad. För övrigt tänker jag fan ta mig bli kär i år.
So long bitterness
Imorgon går jag vidare, jag ska vara lycklig och oberörd. För som Hjalmar Söderberg uttrycker det så handlar det endast om att en famnar en skugga och älskar en dröm.
Viljan
Jag vill så mycket. Jag fäster mig för lätt vid människor och drömmar. Jag vill ännu mer. Jag vill och att inte få vilja gör ont. Jag vill inte vilja just det här. Jag vill så mycket. Varför kan jag inte bara få vilja det jag kan uppfylla?
Från denna sommar
Jag måste dela med mig av en text jag skrev i somras som jag nyss hittade på min dator, jag blev riktigt stolt när jag läste den. Det är jag i ett nötskal, jag och mina drömmar.
Sommartankar
Nu börjar vinbären mogna i trädgården så det är inte så konstigt att jag börjar drömma om dig om nätterna. Inte heller är det något vidare underligt att jag börjar tänka på barndomssomrarna och dess svalkande dopp, hur det känns i trampdynorna när en förflyttar fötterna från den stekande asfalten upp på träpallen som alltid fanns till för de yngre vid beställning av salta s och glasstrutar. Finns den kvar tro? Kanske tar jag cykeln en dag, rullar ner genom staden och blir varse. Har ni förresten tänkt på hur fascinerande det är att barn så lätt fäster sig vid och förälskar sig i det till synes minst värdefulla ting och hur dem trofast och tillgivet håller fast vid detta föremål? Som yngre kunde jag köpa en tröja och ha på mig den näst intill varje dag; aldrig att jag tröttnade. Är det inte rätt sorgligt att vi någon gång på vägen glömmer bort att älska det lilla? Jag tror det är då vi glömmer att leva, vi glömmer att älska det som det grymma samhället har lärt oss är värdelöst i och med att det inte har något värde i relation till kapitalism som vi blir sentimentala. När vi blivit medelålders, materialistiska, egoistiska (inte nödvändigtvis), missnöjda och sentimentala börjar vi desperat söka efter lyckan. Vi åker bort till någon grekisk ö på spa treatment, bokar in oss på massage, börjar sticka, köper självhjälpsböcker, går till en freudiansk psykolog, börjar på viktväktarna eller börjar ta det där glaset vin var kväll i hopp om att dränka sentimentaliteten. I själva verket skulle det kanske bara räcka med att börja minnas den förlorade förmågan; att älska det till synes värdelösa. Det till synes värdelösa kanske rent utav är det mest värdefulla? Älska utan orsak. Tänk efter; om du skulle frågat dig själv som barn hur det kommer sig att du förälskade dig i den turkosa sommartröjan, skulle barnet kunnat ge dig en anledning, ett svar? Jag kan med säkerhet säga att jag hade stirrat på mitt frågvisa jag med oförstående blick och rätt och slätt sagt: ”För att jag älskar den”. Svårare än så är det kanske inte? Sommaren, vinbären, minnena i en barndomsstad, barndomsvännerna som försvann och alla tankar som kan väckas, växa och blomma ut. Drömmarna om förälskelser och kärlekshistorier. Jag tittade häromnatten på ”Fried Green Tomatoes” och ville med ens springa barfota över ängarna, över vidderna iklädd en stor vit skjorta och blåa snickarbyxor, fri, fräknig och full av liv, energi, passion och envishet. Bitsk, spontan och orätt. Det är min sommardröm, det är jag. Jag vill vara som Idgie, jag vill ta plats och skrika ”Towanda!”, jag vill bli kär. Jag vill finna min barndom, min spirande lycka och låta den blomma tills jag är långt härifrån, skrikande, yrande, sjungande, fri.
Tom?
Tomhet; det är vad jag känner idag. Vanligtvis har jag alldeles för mycket tankar för att få ner dem till något kort och konkret, jag kan skriva i evigheter. Idag står det mesta stilla hos mig vilket gör att jag börjar inse att jag inte kan gräva ner mig i förlorade förhoppningar som inte betyder så mycket för mig som mitt undermedvetna tror. En regnig och tom dag som denna väljer jag att drömma mig bort till sommarfester, eventuella resor och boken Doktor Glas. Trots att det är en gammal bok som har för mycket av ett manligt perspektiv, begär och tankegångar älskar jag dess språk och många vackra formuleringar kring livet. För att citera ett som handlar om kärlek och sex vill jag nämna detta: "En famnar en skugga och en älskar en dröm". Hjalmar väljer att skriva "man" istället för "en" men det är min blogg och jag tror på feministiskt medvetande överallt. För mig innebär det citat att vi, när vi förälskar oss, skapar oss en subjektiv och imaginär bild av vad, hur och vem en annan person är. Det enda vi älskar är en skugga av den verkliga personen (vad som nu är det verkliga hos en människa) medan vi älskar en fantasi. Faktum är att jag många gånger har pratat med detta om min nära vän då vi upplever liknande problematik när det kommer till förälskelse. Jag tycker med andra ord att Hjalmar är skicklig på att skriva och innan jag nu fortsätter min läsning ska jag kanske ringa en vän eller hitta någon form av tidsfördriv.
Ett avslutat kapitel
Idag upplevde jag mitt sista möte med min behandlare på min kära gamla dagvård. Hon är helt fantastiskt och berömde mig med att säga att jag är en smart, intelligent, ambitiös, nyfiken, tuff och envis person som det kommer gå bra för i livet. Hon gjorde min dag och att träffa gamla vänner på dagvården var underbart, så mycket värme jag har fått och så mycket jag har lärt mig på den platsen tack vare de människorna. Jag lärde mig så otroligt mycket om mig själv och framför allt lärde jag mig att älska mig själv igen och mer än någonsin innan. Det är jag som är huvudpersonen i mitt liv, jag väljer mina tankar och vad jag låter påverka mig.
Jag vet vad jag förtjänar och du förtjänar inte mig
Trampa på mina lösa stenar
Som om du visste att de skulle lossna
Ja, det gör lite ont när jag är ensam och trött
Men det är bara för att jag vill ha min spänning och exaltation
Som du inte ville ge mig
Men som jag skapade för mig själv
Jag är inte ens en dag för dig
Vilken tur att det är ömsesidigt
Funderingar
Här ligger jag på mitt rum, lyssnandes på Florence + The Machines senaste skiva och läsandes i en sexbok för tjejer som har sex med tjejer; det kallar jag söndagsunderhållning. Det händer att jag funderar på hur fantastiskt många underbara människor en kommer träffa genom livet och hur var relation och känslor en har till/för en annan person skiljer sig något oerhört från varandra. Jag menar med andra ord att var relation är unik och människans försök att sätta etiketter på relationer är godtyckligt. Kärlek kommer i alla möjliga former och en sådan ofullständig uppdelning som vän eller kärlekspartner är, enligt mig, patetisk. Denna uppdelning, och alla andra kategorier som människan skapat för att enklare förstå sin omvärld, begränsar vårt sätt att tänka på andra människor och vårt sätt att leva.
Vidare brukar jag längta efter och se fram emot alla vackra och enastående möten jag förhoppningsvis kommer vara med om genom mitt liv. Detta kan sammanfattas med att citera rollfiguren till aktivisten Harvey Milk, i filmen med dennes efternamn som titel, då han säger: "You're going to meet the most extraordinary men, the sexiest, brightest, funniest men, and you're going to fall in love with so many of them, and you won't know until the end of your life who your greatest friends were or your greatest love was". Så många fantastiska kvinnor (och män) jag kommer träffa som kommer vända upp och ner på min värld och förbluffa mig något oerhört. Det är så otroligt vackert att tänka på och jag vill att allt ska hända nu, men ens.
Visste ni förresten att fittans körtlar är döpta efter MÄN som UPPTÄCKTE dem? Jag blir väldigt upprörd när jag läser detta, dels för att det finns en föreställning om att män kan upptäcka kvinnors kroppsdelar, definiera och namnge dem utefter eget perspektiv och behag, dels för att det självklart är dessa mäns namn som ska bli namnet på de olika körtlarna. De körtlar som jag talar om heter Fordyces, Skenes och Bartolinis körtlar.
Jag vill snacka feminism, nu.
En grå, regnig dag
Det var länge sedan jag skådade en sådan regnig dag som den nuvarande. Gårdagen spenderades på en underbar, nära väns korridorsrum då vi lagade mat, käkade chips, glass, drack, rökte varsin cigarett, hittade på massvis med underliga saker och pratade om allt mellan himmel och jord. Det var en riktigt, riktigt rolig kväll igår och jag är glad över att vi dissade alla fester för att bara njuta av varandras sällskap. Trots regnet var det härligt att cykla hem för någon timme sedan, uppfriskande även om mitt tillstånd inte var det mest pigga jag har varit med om. Illamåendet börjar avta nu medan jag ligger i min säng lyssnandes på Bon Iver samtidigt som jag läser Doktor Glas. Jag har en fin stund och hoppas detta år blir ett fantastist sådant då jag ska våga ännu mer än jag gör nu och då jag ska spendera så mycket tid som möjligt med människor jag älskar och älska skall. Just nu drömmer jag mig bort till resor, fester, djupa nattliga samtal, promenader och eventuella sommarplaner som t.ex. festival. Livet känns fint för tillfället men om det är något jag kämpar och ska fortsätt kämpa för detta år är det att bli bättre på att inte ta så allvarligt på saker, slappna av, släppa på sådant som jag lätt hakar upp mig på och ältar alldeles för mycket och helt enkelt inte tänka i den utsräckning att jag endast förstör för mig själv genom att skapa ångest, oro och ängslan.
Årsresume?
Blir det någon årsresume imorgon då? Förvänta er ingen av mig, jag känner blandade ångestkänslor inför nyår som både ska vara den roligaste och mest nostalgiska dagen på året. Jag är redan tillräckligt nostalgisk som person, jag är med andra ord sannerligen inte i behov av att romantisera och överdramatisera allt som har hänt detta år även om jag måste säga att jag tycker sådant kan vara ganska så underhållande. Risken finns helt enkelt att det kommer en liten tillbakablick på hur mitt liv har förändrats det senaste året. En sak som är säker är att jag har utvecklats något otroligt, jag har vågat mer än någonsin förr i mitt liv vilket i sin tur har medfört måde med- och motgångar. För ett år sedan var jag ett anorektiskt spöke som aldrig orkade, hade lust eller vågade göra någonting. Saker och ting har bara blivit bättre och bättre, jag lever som jag lär i större utsträckning och älskar de jag har runt omkring mig.
Att behöva
Jag bor hos andra och är älskad där.
Igen
Vissa saker gör ont. Naket och utlämnande ont. Jag går inte inåt vad du än har gjort mot mig. Du skapar inte ärr trots kyssar och käftsmällar. Jag står och vet att jag har mer än du, är mer än du någonsin kan bli.
Tack
Jag vill säga tack till Hanna för den senaste kommentaren, den behövdes!
Jag vill också berätta att jag har bestämt mig för att ingen någonsin ska få sätta sig på mig. Det är jag själv som bestämmer hur jag hanterar situationer, känslor och händelser. Vad som påverkar mig är upp till mig själv. Livet drar i en och lämnar en med erfarenheter, ibland vackra, ibland inte lika vackra. Det kommer alltid finnas idioter som sårar och även om denna dagen varit en fruktansvärd berg-och-dalbana har den även gjort att jag tagit initiativ till att träffa de vänner jag verkligen älskar och som älskar mig tillbaka. Imorgon ska jag t.ex. äta frukost med en fin ny vän och på fredag kommer en gammal förälskelse för att sova över, fint. Denna dag har jag pratat mycket med en av mina närmsta vänner, fått råd från en annan och pratat länge med syster min. Även min pappa har hjälpt mig ur min tillfälliga svacka. Jag är vacker, intelligent, rolig och tillräcklig på alla sätt och vis. Ingen ska få mig att tro något annat eller förminska mig själv, då har dem vunnit. På fötter igen, jag ska våga fan så mycket mer än jag vågade igår. Må det bära eller brista, jag har sett båda delarna. Jag lyssnade på radio här om dagen där en annan lyssnares nyårslöfte var följande; våga bli kär. Det ska jag också anamma, det låter vackert.
Rastlös
Jag har myror i benen, jag vill springa och fly, hoppa och skutta, skrika och sjunga och skratta tills jag inte vet om jag är rädd eller äventyrslysten. Idag har jag upptäckt Melissa Horn och hur mycket hon kan sjunga som jag kan känna igen mig i. Jag har ömsom skrivit dikter, ömsom pluggat och just nu vill jag för mycket och jag orkar inte vänta. Jag är rastlös, rastlös och samtidigt vet jag att det krävs så otroligt lite för att jag ska känna inre lugn och lycka i symbios med mitt yttre rus. Det är dags att ge mig mer.
Jag vet ingenting
Jag vet inte vad jag känner. Träning hade suttit fint men jag är förkyld och dödstrött, att fokusera på något rent kroppsligt och fysiskt hade varit befriande. Istället måste jag sitta med pluggande hela dagen, även det kan i och för sig vara befriande för att slippa känna och tänka på allt det andra. Jag kämpar för att inte använda träningen som en ångestdämpare men det är inte alltid så lätt, hon vinner inte över mig idag för jag är fullständigt övertygad om att det är min tur.
Vegansk jul
Jag har varit flitig hela dagen och hunnit baka snickerskaka som jag ska bjuda min köttätande släkt på imorgon samt min egen matlåta inför morgondagens julbord innehållande följande: Morots- och mandelbullar med sesamfrön, bulgursallad med saffran, rödbetor, gurka, solrosfrön och tomar samt kokt tofukorv. Det blir en god, men förkyld, jul. Nu ska jag titta klart på den otroligt dåliga filmen Loving Annabelle och därefter återigen göra familjen sällskap i vardagsrummet.
