Årsresume?
Blir det någon årsresume imorgon då? Förvänta er ingen av mig, jag känner blandade ångestkänslor inför nyår som både ska vara den roligaste och mest nostalgiska dagen på året. Jag är redan tillräckligt nostalgisk som person, jag är med andra ord sannerligen inte i behov av att romantisera och överdramatisera allt som har hänt detta år även om jag måste säga att jag tycker sådant kan vara ganska så underhållande. Risken finns helt enkelt att det kommer en liten tillbakablick på hur mitt liv har förändrats det senaste året. En sak som är säker är att jag har utvecklats något otroligt, jag har vågat mer än någonsin förr i mitt liv vilket i sin tur har medfört måde med- och motgångar. För ett år sedan var jag ett anorektiskt spöke som aldrig orkade, hade lust eller vågade göra någonting. Saker och ting har bara blivit bättre och bättre, jag lever som jag lär i större utsträckning och älskar de jag har runt omkring mig.
Att behöva
Jag bor hos andra och är älskad där.
Igen
Vissa saker gör ont. Naket och utlämnande ont. Jag går inte inåt vad du än har gjort mot mig. Du skapar inte ärr trots kyssar och käftsmällar. Jag står och vet att jag har mer än du, är mer än du någonsin kan bli.
Tack
Jag vill säga tack till Hanna för den senaste kommentaren, den behövdes!
Jag vill också berätta att jag har bestämt mig för att ingen någonsin ska få sätta sig på mig. Det är jag själv som bestämmer hur jag hanterar situationer, känslor och händelser. Vad som påverkar mig är upp till mig själv. Livet drar i en och lämnar en med erfarenheter, ibland vackra, ibland inte lika vackra. Det kommer alltid finnas idioter som sårar och även om denna dagen varit en fruktansvärd berg-och-dalbana har den även gjort att jag tagit initiativ till att träffa de vänner jag verkligen älskar och som älskar mig tillbaka. Imorgon ska jag t.ex. äta frukost med en fin ny vän och på fredag kommer en gammal förälskelse för att sova över, fint. Denna dag har jag pratat mycket med en av mina närmsta vänner, fått råd från en annan och pratat länge med syster min. Även min pappa har hjälpt mig ur min tillfälliga svacka. Jag är vacker, intelligent, rolig och tillräcklig på alla sätt och vis. Ingen ska få mig att tro något annat eller förminska mig själv, då har dem vunnit. På fötter igen, jag ska våga fan så mycket mer än jag vågade igår. Må det bära eller brista, jag har sett båda delarna. Jag lyssnade på radio här om dagen där en annan lyssnares nyårslöfte var följande; våga bli kär. Det ska jag också anamma, det låter vackert.
Bitchslap
Så fort livet börjar gå bättre för mig och självkänslan- och förtroendet äntligen blir till vad det bör vara ska alltid något slå mig 500-meter baklänges och förgöra mig. Jag är förstörd, igen.
Rastlös
Jag har myror i benen, jag vill springa och fly, hoppa och skutta, skrika och sjunga och skratta tills jag inte vet om jag är rädd eller äventyrslysten. Idag har jag upptäckt Melissa Horn och hur mycket hon kan sjunga som jag kan känna igen mig i. Jag har ömsom skrivit dikter, ömsom pluggat och just nu vill jag för mycket och jag orkar inte vänta. Jag är rastlös, rastlös och samtidigt vet jag att det krävs så otroligt lite för att jag ska känna inre lugn och lycka i symbios med mitt yttre rus. Det är dags att ge mig mer.
Jag vet ingenting
Jag vet inte vad jag känner. Träning hade suttit fint men jag är förkyld och dödstrött, att fokusera på något rent kroppsligt och fysiskt hade varit befriande. Istället måste jag sitta med pluggande hela dagen, även det kan i och för sig vara befriande för att slippa känna och tänka på allt det andra. Jag kämpar för att inte använda träningen som en ångestdämpare men det är inte alltid så lätt, hon vinner inte över mig idag för jag är fullständigt övertygad om att det är min tur.
Något nytt
Lyssnar på Ladytron - Beauty och känner mig allmänt sprudlande lycklig och jag vet vilka jag har att tacka för det. Jag vill åka till Berlin, festa, dricka öl och bara leva fritt. Fan vad fint livet är.
Vegansk jul
Jag har varit flitig hela dagen och hunnit baka snickerskaka som jag ska bjuda min köttätande släkt på imorgon samt min egen matlåta inför morgondagens julbord innehållande följande: Morots- och mandelbullar med sesamfrön, bulgursallad med saffran, rödbetor, gurka, solrosfrön och tomar samt kokt tofukorv. Det blir en god, men förkyld, jul. Nu ska jag titta klart på den otroligt dåliga filmen Loving Annabelle och därefter återigen göra familjen sällskap i vardagsrummet.
Nu är det jul
Old friends come, new ones go. Home. Vid juletid är det precis som om klockan skruvas tillbaka, en umgås med vänner en lärde känna för många år sedan och de nyfunna åker hem till sitt förflutna. Skapar traditioner en form av regression?
Vem vet vad denna dikt handlar om
Jag orkar inte bli besviken
Så därför väljer jag att kväva impulserna
och kapa känselspröten
Munnen full,
ändå vägrar jag svälja
Jag håller andan; i hopp om att undslippa viljan,
längtan och drömmarna
En omfamning och jag är inte längre fri
Med ens en känsla av gagnlöshet
Det lever endast inom mig
Utanför min eufori
Stänger grannarna fönstren,
slocknar stjärnor
Eller faller snön?
Jag är trött idag
Jag tror jag börjar bli vidskeplig (som om jag inte varit det innan). Kanske är det dags att börja med meditation? Hur som helst så känner jag mest för att sova idag, bara lata mig hela dagen och inte göra någonting alls. Det lär väl bli så att jag drar in till staden för att köpa de sista julklapparna och plugga med en vän (som för övrigt håller på att dra mig ner i fördärvet). Kanske blir det så att jag sjunger ikväll också, om jag orkar.
Vilken bana ska livet ta?
Varför finns det så många möjligheter här i livet att det slutar med att en inte kan bestämma sig och att en står och stampar på samma ställe; lika rastlös som alltid förr? Det faktum att jag endast har pluggat sedan studenten togs gör mig frustrerad och missnöjd, jag har myror i benen. Så vad ska jag göra till våren; ska jag flytta? Ska jag leva på existensminimum och plugga en liten kurs? Ska jag jobba och engagera mig i olika föreningar? Ska jag flytta till en annan stad? Ska jag volontärarbeta utomlands? Ju fler personer jag hör om som upplever fantastiska äventyr desto mer frustration skapas inom mig. Jag har nog nästan bestämt mig för att inte fortsätta på denna banan till våren, förändring ska ske.
Äntligen
Nu är jag fri, mätt men har ont i magen och ska bege mig in till grannstaden för att inhandla julklappar, en bok till mig själv och kika in i en tatueringsstudio. Om jag får säga det själv så har jag läst väldigt många feministiska böcker men har, av någon underlig anledning, lyckats missa Erica Jongs "Rädd att flyga". Det blir helt enkelt till att inhandla den idag och unna mig lite choklad efter helgens pers. Senare idag blir det nog till att plugga, baka och ringa mormor. Jag hoppas jag får träffa en fin person imorgon istället för idag.
Hungrig
Jag längtar bort tiden, jag vill bara ha morgondagen överstökad eftersom jag ska genomgå en ganska så jobbig läkarundersökning. Detta har inneburit att jag inte har kunnat äta fast föda på hela dagen, eller rättare sagt så har jag endast kunnat dricka klar vätska som t.ex. te, saft, läsk, vatten och buljong. Ska en dricka minst tre liter på en dag blir det jävligt osmakligt och äckligt tillslut. Jag tycker väl själv inte det är så intelligent att utsätta en ex-anorektiker för detta men för min del triggar svälten inte igång mig över huvud taget. Jag hatar känslan av att frysa på grund av att en inte har ätit på hela dagen; de kalla kårarna, blodsockerfallet, de trötta ögonen och likgiltigheten. Så sugen som jag är på mat just nu har jag inte varit på länge, det blir ju inte heller bättre av att jag läser runt på olika veganbloggar där det kryllar av bilder på sushi, pizza, kakor, lussekatter med mera. Imorgon ska jag, efter undersökningen, köpa hem ett riktigt gott bröd (då jag endast har fått äta vitt bröd utan kärnor och frön i fem dagar) och breda på med pesto, lägga på groddar, paprika och kanske lite vegoost, mums. Samtidigt är jag hemskt sugen på pasta och sojafärs med ajvar, eller det kanske blir att ja bakar snickerskaka eller någon annan form av sötsak? Haha, det här inlägget blir smått mat-fanatiskt men slutsatsen blir väl: jag är väldigt hungrig.
Snart är jag hemma och nyduschad, förhoppningsvis utvilad, mätt och nöjd om än aningen matt.
En liten dikt
Jag vill springa och våga,
sprudla som du
Jag tittar bort i nervositet
men det får vara tyst
Då blir dina ögon klarare
Du är allas och ingen alls,
precis som jag
Ingen äger oss
För en är så fri en kan vara
Så lite du vet, så mycket jag önskar
Mitt enda hinder, mina egna vingar
men hur rasera en mur
efter första stenen uthuggen?
Fånga,
jag vill följa dina steg
Inget är för bra för att vara sant,
det är upp till dig själv vad du förtjänar
Att våga älska sig själv
Spå mina händer,
men lova ingenting, bara du
får mig att glömma
Kakor och berusan
När kvällen var på väg att bli rätt seg och lite av ett antiklimax, blev den helt jävla underbar tack vare människor.
Sömnlös
Jag kan inte sova.
Hur jag vill leva mitt liv
Nästa mål: Resa runt både som volontärarbetare och som arbetsfri, leva så billigt som möjligt, engagera mig politiskt och kreativt, träffa likasinnade människor och leva med och runt dessa, lyssna och skapa underbar musik, diskutera, analysera, reflektera, dansa, festa, sjunga och leva.
Jag tror jag börjar med att söka mig till att leva på existensminimum i ett queerfeministiskt, veganskt kollektiv.
Jag har för många drömmar.
Jag känner fjärilar
Nej, det finns inga ord som inte är svordomar som passar för att beskriva den känsla som bor i mig för tillfället. Fan, vilken underbar dag det har varit idag. Jag vill låsa in denna känsla inom mig, jag vill stänga in den i en burk för att, om inte svälja den hel vid önskvärt tillfälle, så smaka på den lite då och då, insupa den milda euforin. När jag vaknade till Lalehs "Go Go" klockan nio i morse förväntade jag mig aldrig en dag likt denna, jag fullkomligt älskar hur livet är en överraskning och hur jag aldrig vet vad som väntar mig. Allt är en möjlighet, bara du vågar se.
Mina tankar
Jag börjar bli smått nervös för ingenting alls.
Trött, tung och jobbig dag
Varför ska det göra så ont att tycka om? Ibland känns det som att jag älskar alldeles för många människor, jag lägger ned så mycket energi på att hålla av. Det bor för många i mitt hjärta.
Idag och alla andra dagar
Jag är omgiven av otroligt underbara människor. Ibland slår det mig hur vacker min omgivning är och hur fina personer jag lär känna. Känner mig just nu smått förälskad i alldeles för många flickor, bara för att jag väljer att vara tacksam och lycklig just idag.
Grannstaden som jag älskar
Vilken härlig morgon det har varit idag. Började med ett trevligt besök i grannstaden som gjorde mig förväntansfull, därefter radiolyssning och inköp av julklappar och nu frukost på ett mysigt café tillsammans med Twin Peaks. Blir det mysigare?
Att vara rädd
Varför är det så enkelt att hamna i en spiral av självförakt? Negativa tankar som snurrar runt och bryter ned självkänslan, precis som om jag inte tycker jag är värd att vara lycklig, nöjd och tro på mig själv. Varför måste jag alltid envisas med att hitta på diverse ursäkter för att ingenting av det jag allra helst önskar uppleva ska hända mig? Någonstans är det precis som om jag trivs i att tycka synd om mig själv, att jag njuter av de negativa tankarna, kanske för att skydda mig mot besvikelse? För samtidigt hatar jag de negativa tankarna som får mig att rysa och se på mig själv som om jag vore liten och otillräcklig på alla sätt och vis. Trots att jag, i de allra flesta stunder, älskar och tror på mig själv, hamnar jag lätt i tankekedjor som endast missgynnar mig. Det kanske inte är så konstigt att en använder sig av försvarsmekanismer för att undvika besvikelse, nedstämdhet och uppgivenhet. En kanske någonstans tror att fallet inte blir lika långt då? Samtidigt är det väl ändå bättre att leva både i berg och dalar än att konstant befinna sig halvvägs ner för sluttningen? Att kväva lyckan, drömmarna och fantasierna i förebyggande syfte och på förhand bestämma sig för att det är besviken en kommer bli är kanske inte att föredra när en kan leva på glädjerus; hög på livet, drömmarna, möjligheterna och för bra för att vara sant.
Morgon
Vilken spännande dag, jag hoppas av hela mitt hjärta att den blir bra.
Lite privat
Ibland längtar jag, vad som för mig är, lite för mycket efter att kärleken ska hända mig. Med rädsla för att inte vara tillräcklig; att inte våga och vara intressant nog vill en gärna hitta ursäkter för att undvika att konfronteras med de chanser en får och den längtan som kan infinna sig. En sådan ursäkt skulle t.ex. kunna vara "jag vet ändå hur det slutar", "det händer ändå aldrig mig", "det finns bara i mitt huvud", "det skulle ändå inte fungera" eller "jag är ändå inte intresserad". Dessa; försvarsmekanismer för att undvika besvikelse, sårbarhet och nedstämdhet. Visst är det mycket lättare om en inte bryr sig? Vågar en släppa på tyglarna en frenetiskt håller så krampaktigt hårt i tar en risken att bli sårad samtidigt som en ju också tar chansen till att älska.
Det är ingen lätt kamp; att kväva de spöken som äter upp min självkänsla och får mig att känna mig liten. Det är inte lätt att våga och tro på det som är för bra för att vara sant.
Så här ska det vara
Om du spöke
Så lättar allt. Du låser mig ej längre inne, aldrig mer ska jag leva krampaktigt bunden och beroende av dina lögner. Jag trodde aldrig du skulle sluka mig hel, men oförberedd och naiv gjorde du mig osynlig, liten och rädd. Nedbruten på taniga ben och med tom blick lovade du mig lyckan. Under ditt hot vågade jag inte trotsa dig och de ärr du skapade inom mig. En dag under ditt befäl, en dag för mycket. Du, parasit, tar det liv och den lycka du lovar. Utan dig är jag utan bojor, utan dig älskar jag.
Igår hade jag så fantastiskt roligt då jag var ute och dansade med några, för den höst som varit, nyfunna vänner. Jag har bestämt mig för att leva i nuet och riktigt insupa de positiva känslor jag just nu upplever, njuta av allt det som gör att jag trivs. Jag är medveten om att denna blogg mer och mer handlar om det livet jag återfått och mindre och mindre om min ätstörning. Just nu känns den frånvarande och irrelevant på ett sätt som den aldrig har varit förr, kanske av den anledningen att det händer så otroligt mycket annat i mitt liv som är mycket viktigare och ofantligt mycket mer spännande än en värdelös ätstörning.
Det är såhär det ska vara
Om du spöke
Så lättar allt. Du låser mig ej längre inne, aldrig mer ska jag leva krampaktigt bunden och beroende av dina lögner. Jag trodde aldrig du skulle sluka mig hel, men oförberedd och naiv gjorde du mig osynlig, liten och rädd. Nedbruten på taniga ben och med tom blick lovade du mig lyckan. Under ditt hot vågade jag inte trotsa dig och de ärr du skapade inom mig. En dag under ditt befäl, en dag för mycket. Du, parasit, tar det liv och den lycka du lovar. Utan dig är jag utan bojor, utan dig älskar jag.
Igår hade jag så fantastiskt roligt då jag var ute och dansade med några, för den höst som varit, nyfunna vänner. Jag har bestämt mig för att leva i nuet och riktigt insupa de positiva känslor jag just nu upplever, njuta av allt det som gör att jag trivs. Jag är medveten om att denna blogg mer och mer handlar om det livet jag återfått och mindre och mindre om min ätstörning. Just nu känns den frånvarande och irrellevant på ett sätt som den aldrig har varit förr, kanske av den anledningen att det händer så otroligt mycket annat i mitt liv som är mycket viktigare och ofantligt mycket mer spännande än en värdelös ätstörning.
Frisk? Nästan iaf?
Som jag skrev i det förra inlägget: "Innan kunde jag gömma mig i anorexin, då varken orkade jag eller fann någon mening i att göra de saker jag brukar älska. Nu har jag lusten och orken till att leva, inte bara överleva". Ju längre tiden går desto mer inser jag hur lite jag kommer ihåg från mitt år i anorexi, det är som en tjock grå dimma. Igår tittade jag på bilder från min tid som sjuk och mindes tillbaka på hur jag verkligen inte kunde se hur äckligt smal jag var. Jag minns en specifik bild där jag vägde så som jag, när jag började på dagvården, hade bestämt mig för skulle bli min målvikt. När jag igår återigen tittade på den bilden tyckte jag att jag såg förskräckligt spinkig ut och kände samtidigt hur det utseendet över huvud taget inte är någonting jag någonsin vill sträva efter igen. Jag kan faktiskt säga att jag är nöjd med mig själv, som jag är idag.
Veg.
Just nu känner jag hur mitt liv mer och mer formas till att bli det jag länge velat av den anledningen att jag helt enkelt vågar mer. Jag sysselsätter mig med de aktiviteter, lär mig, upptäcker, upplever, umgås och lär känna de människor jag är intresserad av. Detta är ett sätt för mig att utmana mig själv, det jag inte riktigt känner mig bekväm med, antagligen för att jag så gärna vill vara bekväm i de situationer jag talar om och för att jag är rädd för att inte vara tillräcklig, lyckas jag med och det får mig att må så otroligt bra. Det är stärkande för den pendlande självkänsla som är grunden till rädslan att inte räcka till, att inte platsa. Jag vet att jag förmår mycket mer än vad jag tror och att jag platsar mer än väl. Vidare har jag bestämt mig för att agera ännu lite mer efter mina tankar och känslor. Leva som jag lär.
Innan kunde jag gömma mig i anorexin, då varken orkade jag eller fann någon mening i att göra de saker jag brukar älska. Nu har jag lusten och orken till att leva, inte bara överleva.
Barn och jul
Så mysigt det är att bli väckt kvart över sju av två (snart tre) barn vars största idol en är för att tillsammans med deras föräldrar titta på första avsnittet av julkalendern vid sju på morgonen.
