Så här ska det vara
Om du spöke
Så lättar allt. Du låser mig ej längre inne, aldrig mer ska jag leva krampaktigt bunden och beroende av dina lögner. Jag trodde aldrig du skulle sluka mig hel, men oförberedd och naiv gjorde du mig osynlig, liten och rädd. Nedbruten på taniga ben och med tom blick lovade du mig lyckan. Under ditt hot vågade jag inte trotsa dig och de ärr du skapade inom mig. En dag under ditt befäl, en dag för mycket. Du, parasit, tar det liv och den lycka du lovar. Utan dig är jag utan bojor, utan dig älskar jag.
Igår hade jag så fantastiskt roligt då jag var ute och dansade med några, för den höst som varit, nyfunna vänner. Jag har bestämt mig för att leva i nuet och riktigt insupa de positiva känslor jag just nu upplever, njuta av allt det som gör att jag trivs. Jag är medveten om att denna blogg mer och mer handlar om det livet jag återfått och mindre och mindre om min ätstörning. Just nu känns den frånvarande och irrelevant på ett sätt som den aldrig har varit förr, kanske av den anledningen att det händer så otroligt mycket annat i mitt liv som är mycket viktigare och ofantligt mycket mer spännande än en värdelös ätstörning.
Jag tycker att det är fantastiskt - ju mer utrymme du ger ätstörningen här på bloggen, ju mer plats får den ju på ett sätt i dina tankar och av din tid. Fortsätt skriva om det positiva du upplever!
