Att vara rädd
Varför är det så enkelt att hamna i en spiral av självförakt? Negativa tankar som snurrar runt och bryter ned självkänslan, precis som om jag inte tycker jag är värd att vara lycklig, nöjd och tro på mig själv. Varför måste jag alltid envisas med att hitta på diverse ursäkter för att ingenting av det jag allra helst önskar uppleva ska hända mig? Någonstans är det precis som om jag trivs i att tycka synd om mig själv, att jag njuter av de negativa tankarna, kanske för att skydda mig mot besvikelse? För samtidigt hatar jag de negativa tankarna som får mig att rysa och se på mig själv som om jag vore liten och otillräcklig på alla sätt och vis. Trots att jag, i de allra flesta stunder, älskar och tror på mig själv, hamnar jag lätt i tankekedjor som endast missgynnar mig. Det kanske inte är så konstigt att en använder sig av försvarsmekanismer för att undvika besvikelse, nedstämdhet och uppgivenhet. En kanske någonstans tror att fallet inte blir lika långt då? Samtidigt är det väl ändå bättre att leva både i berg och dalar än att konstant befinna sig halvvägs ner för sluttningen? Att kväva lyckan, drömmarna och fantasierna i förebyggande syfte och på förhand bestämma sig för att det är besviken en kommer bli är kanske inte att föredra när en kan leva på glädjerus; hög på livet, drömmarna, möjligheterna och för bra för att vara sant.
Tänkvärt! Man borde verkligen tänka efter emellanåt och inte bara låta sig harva omkring i samma gamla synsätt!
