If you fight love you're always a loser

Idag blev det en sen frukost. Fick inte in alla de fem målen som dagvården lärde mig att följa, det blev ingen rejäl middag någonstans. Då är det inte heller så konstig att jag känner att jag vill äta när dagen går mot sitt slut. Velig som jag är kunde jag inte bestämma mig. Jag tror jag slängde tre mackor med pålägg, tre chokladbitar och en pepparkaka samt hällde ut ett glad med proviva innan jag bestämde mig för vad jag skulle äta. Så, mina vänner, är det att vara ätstörd. Det liksom smyger sig in lite här och var. Själv tycker jag det låter hur knasigt som helst men samtidigt vet jag vad det är som får mig att bete mig på det viset, vad jag kan göra för att det inte ska upprepa sig och även att det kommer bli färre och färre ätstörda tankar och beteenden om jag bara fortsätter som jag gör nu. Tiden läker alla sår, i alla fall det jag har av min forna anorexi. Det blev slutligen en knäckemacka, en mjuk macka och glass med brutna pepparkaksbitar i, proviva samt lite te. Känslan av att äta på natten, strax innan läggdags och dessutom äta glass är kanske inte den roligaste men den är samtidigt inte alls jobbig i jämförelse med de känslor och tankar jag kunde få förr, för bara några månader sedan. Jag vet också att tankarna och rädslan är totalt obefogad, för jag vill kunna äta glass mitt i natten, jag vill kunna våga äta den mat som förut skrämde mig oftare än vad jag tillåter mig göra just nu, därför tänker jag fan inte vika för de ätstörda tankarna.