If you fight love you're always a loser

Aktiviteten här på bloggen kanske inte är den bästa och jag tror, antar och hoppas att det är för att jag mår så otroligt bra nu. Maten tar upp mindre och mindre tid av mitt liv, jag rör på mig lagom mycket, pluggar, träffar vänner, sjunger, skriver, läser och gör helt enkelt saker som får mig att må bra. Det är så mycket jag kan göra nu som jag såg stora hinder för att göra för bara ett halvår sedan. Bara det att resa iväg en helg eller träffa en vän över en fika brukade vara en mardröm för min sjukdom. Ibland uppenbarar sig gamla automatiska tankar som en impulsiv känsla av rädsla och flyktbeteende, men efter några sekunder påminner jag mig själv om att jag inte längre behöver vara rädd och fly. Jag kan leva mitt liv precis hur jag vill och det finns ingen anorexi som tänker stoppa mig. Jag vet inte hur jag ska beskriva den frihetskänsla som det inneburit för mig att bli fri från anorexin men jag vet att livet jag har nu var värd varje dag i kampen för att komma över ångestberget. Nu; inte längre fast i mitt ekorrhjul utan ett liv av möjligheter, drömmar att uppfylla, känslor att leva ut, minnen att skapa.