If you fight love you're always a loser

Jag kommer sakna mina fantastiska vänner på dagvården när jag slutar om en och en halv vecka. Som vi har skrattat och gråtit med varandra, delat med oss av våra innersta tankar, erfarenheter och diskuterat både lyckan och hindren i livet. Vissa jag endast känt i sex veckor känns det som jag känt i flera, flera år. Så många fina vardagsrutiner, i samband med dessa människor, som jag kommer sakna något oerhört. Det hejdlösa skrattet med den ena, de fina diskussionerna och utbytena med en annan (som jag rent reflektions - och personlighetsmässigt är så väldans lik), en tredjes torra små skämt som uppenbarar sig när man minst anar det, de härliga och spontana sångtstunderna som då och då uppstår mellan två andra och mycket mer. Mest av allt kommer jag sakna frukostgänget och vissa av behandlarna, det blir som ett andra hem, en trygghet att till vardags spendera så mycket tid med varandra.

Trots denna separationsångest vet jag att jag är redo att flyga ur fågelboet nu, att helt och håller ta ansvar för mitt eget mående och mitt eget liv. Häromdagen hade jag en diskussion med en vän på dagvården då vi talade om ätstörningar i förhållandet till rädslan för att växa upp. Jag har aldrig sett det på det viset innan men vi, som båda blev sjuka i samband med avslutandet av gymnasietiden, lekte med tanken på att en ätstörning kan vara ett sätt att fly från alla det kraven som kommer i och med att man växer upp. Att sjukdomen blir ett sätt att rent kroppsligt slippa bli vuxen samtidigt som man också får känna sig liten och ha en form av ursäkt till att inte ta ansvar och bli vuxen. Kanske finns det dem som blir ätstörda på grund av rädslan för att växa upp? Även om jag inte direkt kände igen mig i de tankarna när hon först tog upp det på tal kan det nog mycket väl vara så att alla de kraven en möter som ung vuxen kan vara en av orsakarna till att en ätstörning triggas igång.

För att återknyta vill jag säga att jag känner mig redo, även om jag är lite rädd, att börja forma mitt egna liv nu. Med lite extra självförtroende/känsla i bagaget ska jag ge mig fan på att våga göra det jag drömmer om. Jag är värd så mycket mer än vad jag trott och tror. Jag kan så mycket mer. Att komma ifrån alla negativa antaganden, automatiska tankar och bilder av en själv en har är lättare sagt än gjort. Att lära sig att allt jag upplever är min tolkning och endast, endast min verklighet är så självklart samtidigt som det är så svårt att ta till sig. Det är jag som väljer mina tankar, det är jag som väljer att antingen kväva eller se mina möjligheter.

Det är jag som väljer att bli sårad eller att älska mig själv.