Första oktober
Det är inte många veckor kvar i dagvården nu och det känns skrämmande, tänk om det bara fortsätter uppåt? Tänk om jag aldrig börjar träna? Jag vet inte om jag orkar komma tillbaka till verklighetern, ut ur tryggheten, ut till valet, till pressen, kraven och prestationsångesten. Jag har märkt att min dåliga självbild/känsla, nu när maten blir lättare och lättare, börjar träda fram. Precis som att jag har dränkt den under det senaste året av anorexi. Det är i och för sig inte så konstigt, var väl delvis av den anledningen som jag började svälta mig; för att fly mig själv, bearbeta (eller snarare kväva) mitt jag och allt jag inte tyckte jag var värd. Visst har jag en märkbar bättre självkänsla och själbild nu men min osäkerhet sipprar ändå fram mellan meningarna och orden. Det är väl nästa fas; att jobba med det som drog ned mig i ätstörningsträsket, att älska mig själv fullt ut.
På tal om att älska så har jag varit som ett känslomoln den senaste veckan. Känslorna har pendlat från sentimentalitet och nostalgi till lyckorus och kärleksfullhet. Det är härligt att äntligen börja kunna känna saker igen, att kroppen orkar prioritera annat än mat, sömn och vila. Jag är nu fri från de basala, fysiska behoven och kan äntligen fokusera på det fina i livet, på skratten, drömmarna och förhoppningarna.
Jag har fått många vackra vänner under de senaste månaderna att sakna när dagvården är slut. Jag har även insett hur fina människor det redan finns i min närhet och hur jag önskar vårda mina relationer till alla älskvärda, nära som bekanta.
Kommentarer
Trackback
