If you fight love you're always a loser

Idag har jag käkat frukost och suttit ute på altanen och solat i någon halvtimme. Så härligt frisk och fri höstluften är, så skönt och avslappnande det är att bara ta det lugnt efter tre helger av äventyr och stress. I eftermiddag ska jag träffa några vänner för att lyssna på musik och jag har en känsla av att 90% av min umgängeskrets kommer befinna sig på plats, det blir kul.

Det känns som jag äter hur mycket till frukost som helst, är livrädd för att börja vänja mig vid för stora portioner så jag bara blir fetare och fetare för var dag som går. Var tog min kontroll vägen? Varför stoppar inte anorexin mig? Jag är rädd. Det känns som jag åt mycket mindre innan jag blev sjuk men det är ju bara en känsla. Känslorna går inte ihop med förnuftet, det är bara att intala sig själv det oavsett vad sjukdomen tror. Anorexin är som en trygg vagga, och jag hatar den, den är lömsk man kan drunkna i den. Det är så komplext, så ambivalent, en dragkamp mellan att stanna där, vara levande död och avskärma sig från alla känslor, från allt liv eller att våga leva, möta ens demoner, känslor och hantera dem, bearbeta dem och må bra. Jag är människa. Jag har ingen kontroll över någonting och det är bara att acceptera det och se det vackra i det, det spännande. Jag älskar hur livet är oförutsägbart; att en aldrig kan veta vilka mirakel som kan ske när en vaknar om morgnarna.

Jag älskar att livet är en överraskning.