En början
Här startar jag alltså med ett första inlägg. För tillfället är det primära och viktigaste i mitt liv mat. Jag kämpar mig nämligen igenom ett tillfrisknande då jag sedan ungefär ett år tillbaka har ätstörningen Anorexi. Att bli fri från kontrollen och det jag tror är tryggheten är något av det svåraste jag varit med om, men samtidigt förhoppningsvis något av det mest givande jag gått igenom. Vissa dagar tar spöket över, andra dagar inte, men de friska dagarna är fler nu, tack och lov. Av denna anledning kommer min blogg inom den närmsta tiden kretsa mycket kring detta, min kamp och min väg tillbaka till livet.
Sommaren som enligt mig på senaste tiden mer har liknat en höst börjar så smått lida mot sitt slut och även om den för min del varit annorlunda och kanske inte den bästa av somrar är jag glad över att jag tagit tag i mitt mående och mitt liv. En orkar inte vara levande död och bara vänta på att dimman ska lätta, att livet ska börja. För det är nämligen så jag ser på Anorexi. Ett grått jävla helvete. Den tar över ens livsglädje och bryter ner ens personlighet; glimten i ögat, skrattet, sången, allt det som är du.
Just nu går jag i behandling och tar det vecka för vecka, dag för dag. Samtidigt märker jag hur livet mer och mer börjar komma tillbaka till mig. Jag kan le och skratta genuint när jag träffar vänner, nära och kära. Allt det som varit tråkigt och känts meningslöst börjar så smått bli roligare. Träden knoppas, livet får färg.
Nu ska jag sova för att kämpa mig igenom morgondagens fem mål + näringsdrycken. Det är vägning imorgon och den ser jag inte direkt fram emot.
Jag har valt att vara anonym i min blogg för att känna större frihet till att våga skriva det som kretsar runt i mina tankar. Har du frågor eller funderingar är det bara att kommentera, hoppas du vill lära känna mig bättre genom att följa mina tankegångar.
Sommaren som enligt mig på senaste tiden mer har liknat en höst börjar så smått lida mot sitt slut och även om den för min del varit annorlunda och kanske inte den bästa av somrar är jag glad över att jag tagit tag i mitt mående och mitt liv. En orkar inte vara levande död och bara vänta på att dimman ska lätta, att livet ska börja. För det är nämligen så jag ser på Anorexi. Ett grått jävla helvete. Den tar över ens livsglädje och bryter ner ens personlighet; glimten i ögat, skrattet, sången, allt det som är du.
Just nu går jag i behandling och tar det vecka för vecka, dag för dag. Samtidigt märker jag hur livet mer och mer börjar komma tillbaka till mig. Jag kan le och skratta genuint när jag träffar vänner, nära och kära. Allt det som varit tråkigt och känts meningslöst börjar så smått bli roligare. Träden knoppas, livet får färg.
Nu ska jag sova för att kämpa mig igenom morgondagens fem mål + näringsdrycken. Det är vägning imorgon och den ser jag inte direkt fram emot.
Jag har valt att vara anonym i min blogg för att känna större frihet till att våga skriva det som kretsar runt i mina tankar. Har du frågor eller funderingar är det bara att kommentera, hoppas du vill lära känna mig bättre genom att följa mina tankegångar.
Kommentarer
Trackback
