If you fight love you're always a loser

Jag känner det verkligen så tydligt nu; hur hela jag bit för bit färgläggs, hur nyanserna sprider sig genom min kropp, från tårna till hårbotten. Den spontana, livliga, skrattande, fnissiga, löjliga, stojiga, levande jag gör sig påmind oftare och oftare. Jag har börjat sjunga igen, jag har börjat skratta genuint igen. Jag är så trött på det dimmiga, falska, trötta, ångestfyllda, disträa, tomma leendet som min anorexi klistrat på mitt ansikte. Det finns inte ord för hur saknad den lyckliga och levande tjejen har varit. Jag är fascinerad av hur mycket som har hänt inom mig på bara de senaste två veckorna, hur mycket livligare, gladare och friskare jag känner mig. Varje framsteg är guld värt och just nu går det snabbt och jag insuper glatt varje sekund av framgång, av friskhet och liv. Vännerna är till stor hjälp och även dagens besked om att jag kommer plugga till hösten gör mig ofantligt glädjefylld. Får det vara en bit friskt liv? Ja tack, gärna.