Ett sista inlägg
Detta kommer antagligen bli mitt sista inlägg eftersom jag känner att jag inte längre har tid att skriva i bloggen och av den anledningen att det som var det ursprungliga syftet med bloggen inte längre finns kvar hos mig i speciellt stor utsträckning. Som min vän sa igår: jag har utvecklats något otroligt mycket.
Att trivas
Likasinnade människor; och jag trivs som fisken i vattnet. Jag har alltid varit den jag vill vara men det är först nu som jag, fullt ut, vågar uttrycka, leva ut jag. Just nu orkar jag inte skriva någon vidare genusvetenskaplig utläggning om hur identitet och föreställningar om ens identitet konstrueras och skapas samt essensialiseras. Ett "sant" och renodlat jag är nämligen ingenting jag tror på fullt ut vilket alltid ligger till grund för mina tankegångar. Oavsett sker det förhoppningsvis en förändring inom mig då jag dag för dag blir mindre och mindre rädd för att jag inte räcker till. Jag är mer än tillräcklig och fantastisk precis som jag är. Med det sagt skiter jag fullständigt i jantelagen för jag förtjänar att må bra, vara älskad och älska mig själv. På söndag får jag ett nytt hem, ljuvligt ska det bli. För övrigt borde inte stängda relationer få finnas (jag hoppas jag är den som öppnar hennes). Jag vill att en viss person ska infinna sig i min stad snarast möjligt så jag kan få chansen till att pussa lite på denne.
Det kommer att blir bra
Det blir faktiskt bättre och bättre. Nu har jag åldern inne att mer och mer hamna i den livssituation där jag känner mig hemma, där jag lever som jag lär, mår bra, platsar, blir accepterad, älskad och omhändertagen. Jag lever runt så otroligt många fina människor och fler och fler uppenbarar sig med tidens gång. Därmed inte sagt att det är lätt att vara ny i en eller flera kretsar. Som ny är det mesta osäkert och sårbart då en tvivlar på sig själv och sin tillräcklighet. Jag tror i och för sig att de allra flesta människor känner på samma vis i liknande situationer och att det blir bättre och bättre. Jag trivs och vill, det är huvudsaken. Det är så många roliga och spännande saker som händer i mitt liv just nu vilket jag är otroligt glad över. Ibland gör sig dock de negativa tankarna påminda då jag, just nu, är rätt så säker på att jag gått upp i vikt de senaste veckorna. Detta skrämmer i själva verket livet ur mig men om jag väljer att fokusera på rätt saker och vara nära rätt sorts människor lär det inte ta större plats än vad jag ämnar låta det göra. Ett erkännande; jag är lite rädd, lite.
Svälj den
Känslan av att inte räcka till, att inte vara omtyckt och att bara inte vara bra nog kommer endast från mig själv. Jag letar efter det negativa, förväntar mig det och det blir det enda jag ser i allt det fina. Nu ska jag ta en kaka och svälja känslan av gagnlöshet. Jag behöver ingen bekräftelse, jag har mig själv.
Missat
Spy över min totala existens, var har jag varit, vem har jag varit och vad har jag gjort, vad har jag levt? Jag vägrar idolisera; varför då inte leva efter min förvägran?
Jag kan inte.
Jag är inte.
Jag vill gömma mig.
Jag räcker inte till.
Nej.
Varje dag ska jag göra något som skrämmer livet ur mig.
Jag orkar inte förminska mig själv längrem det skadar mig för mycket.
Stress
Jag känner en salig blandning av ångest, panik, stress, nostalgi, gagnlöshet och otillräcklighet. Jag förstår inte hur i helvete jag ska få ihop mitt liv, jag vill inte göra det jag ska göra till våren och till hösten vill jag göra för många olika saker. Just nu känner jag mig även övergiven, matt och utan ork. Med andra ord; jag kan inte hantera stress. Plugg, bostad, jobb, socialt liv, träning, lite kär, inte kär alls, socialt liv, otillräcklighet, pengar, pengar, pengar...det tar aldrig slut. Hur ska jag hinna med allt!?
Allt händer
Just precis så känns det just nu; allt händer. Jag känner mig ny överallt vilket känns spännande men samtidigt osäkert och instabilt. Det mest positiva i det hela är att jag vågar vara mer och mer som jag. Jag bryr mig mindre och vågar mer.
Denna kväll
Ikväll ska jag ut med några nya vänkrestar, jag hoppas på ännu en förändring i min riktning denna vår. Ska bli, det ska jag lova mig själv.
Och nu?
Jag vet inte så mycket idag, näst intill ingenting alls. Det faktum att jag måste släppa mina automatiska, negativa tankar och förväntningar jag har har jag idag inte lyckats svälja helt. Jag måste våga lite på att jag är tillräcklig och att andra uppskattar mig. Varför är det så svårt att sluta känna sig rädd och ensam? Är jag inte för lite är jag för mycket och efterhängsen; allt detta i min hjärna, min värld av föreställningar. Jag är rätt säker på att jag redan har allt det jag tror att jag aldrig skulle kunna få. Jag vill bara känna mig hel.
Fri och redo
Hon har förlorat sin magi, allt löste sig och jag mår bra och är redo för nya äventyr. Denna dag har jag insett att jag är omtyckt, det känns som en helt otroligt underlig insikt. Det finns så många människor som jag har lärt känna under de senaste månaderna som jag verkligen har mycket gemensamt med, som ja trivs med och som trivs med mig. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad. För övrigt tänker jag fan ta mig bli kär i år.
So long bitterness
Imorgon går jag vidare, jag ska vara lycklig och oberörd. För som Hjalmar Söderberg uttrycker det så handlar det endast om att en famnar en skugga och älskar en dröm.
Viljan
Jag vill så mycket. Jag fäster mig för lätt vid människor och drömmar. Jag vill ännu mer. Jag vill och att inte få vilja gör ont. Jag vill inte vilja just det här. Jag vill så mycket. Varför kan jag inte bara få vilja det jag kan uppfylla?
Från denna sommar
Jag måste dela med mig av en text jag skrev i somras som jag nyss hittade på min dator, jag blev riktigt stolt när jag läste den. Det är jag i ett nötskal, jag och mina drömmar.
Sommartankar
Nu börjar vinbären mogna i trädgården så det är inte så konstigt att jag börjar drömma om dig om nätterna. Inte heller är det något vidare underligt att jag börjar tänka på barndomssomrarna och dess svalkande dopp, hur det känns i trampdynorna när en förflyttar fötterna från den stekande asfalten upp på träpallen som alltid fanns till för de yngre vid beställning av salta s och glasstrutar. Finns den kvar tro? Kanske tar jag cykeln en dag, rullar ner genom staden och blir varse. Har ni förresten tänkt på hur fascinerande det är att barn så lätt fäster sig vid och förälskar sig i det till synes minst värdefulla ting och hur dem trofast och tillgivet håller fast vid detta föremål? Som yngre kunde jag köpa en tröja och ha på mig den näst intill varje dag; aldrig att jag tröttnade. Är det inte rätt sorgligt att vi någon gång på vägen glömmer bort att älska det lilla? Jag tror det är då vi glömmer att leva, vi glömmer att älska det som det grymma samhället har lärt oss är värdelöst i och med att det inte har något värde i relation till kapitalism som vi blir sentimentala. När vi blivit medelålders, materialistiska, egoistiska (inte nödvändigtvis), missnöjda och sentimentala börjar vi desperat söka efter lyckan. Vi åker bort till någon grekisk ö på spa treatment, bokar in oss på massage, börjar sticka, köper självhjälpsböcker, går till en freudiansk psykolog, börjar på viktväktarna eller börjar ta det där glaset vin var kväll i hopp om att dränka sentimentaliteten. I själva verket skulle det kanske bara räcka med att börja minnas den förlorade förmågan; att älska det till synes värdelösa. Det till synes värdelösa kanske rent utav är det mest värdefulla? Älska utan orsak. Tänk efter; om du skulle frågat dig själv som barn hur det kommer sig att du förälskade dig i den turkosa sommartröjan, skulle barnet kunnat ge dig en anledning, ett svar? Jag kan med säkerhet säga att jag hade stirrat på mitt frågvisa jag med oförstående blick och rätt och slätt sagt: ”För att jag älskar den”. Svårare än så är det kanske inte? Sommaren, vinbären, minnena i en barndomsstad, barndomsvännerna som försvann och alla tankar som kan väckas, växa och blomma ut. Drömmarna om förälskelser och kärlekshistorier. Jag tittade häromnatten på ”Fried Green Tomatoes” och ville med ens springa barfota över ängarna, över vidderna iklädd en stor vit skjorta och blåa snickarbyxor, fri, fräknig och full av liv, energi, passion och envishet. Bitsk, spontan och orätt. Det är min sommardröm, det är jag. Jag vill vara som Idgie, jag vill ta plats och skrika ”Towanda!”, jag vill bli kär. Jag vill finna min barndom, min spirande lycka och låta den blomma tills jag är långt härifrån, skrikande, yrande, sjungande, fri.
Tom?
Tomhet; det är vad jag känner idag. Vanligtvis har jag alldeles för mycket tankar för att få ner dem till något kort och konkret, jag kan skriva i evigheter. Idag står det mesta stilla hos mig vilket gör att jag börjar inse att jag inte kan gräva ner mig i förlorade förhoppningar som inte betyder så mycket för mig som mitt undermedvetna tror. En regnig och tom dag som denna väljer jag att drömma mig bort till sommarfester, eventuella resor och boken Doktor Glas. Trots att det är en gammal bok som har för mycket av ett manligt perspektiv, begär och tankegångar älskar jag dess språk och många vackra formuleringar kring livet. För att citera ett som handlar om kärlek och sex vill jag nämna detta: "En famnar en skugga och en älskar en dröm". Hjalmar väljer att skriva "man" istället för "en" men det är min blogg och jag tror på feministiskt medvetande överallt. För mig innebär det citat att vi, när vi förälskar oss, skapar oss en subjektiv och imaginär bild av vad, hur och vem en annan person är. Det enda vi älskar är en skugga av den verkliga personen (vad som nu är det verkliga hos en människa) medan vi älskar en fantasi. Faktum är att jag många gånger har pratat med detta om min nära vän då vi upplever liknande problematik när det kommer till förälskelse. Jag tycker med andra ord att Hjalmar är skicklig på att skriva och innan jag nu fortsätter min läsning ska jag kanske ringa en vän eller hitta någon form av tidsfördriv.
Ett avslutat kapitel
Idag upplevde jag mitt sista möte med min behandlare på min kära gamla dagvård. Hon är helt fantastiskt och berömde mig med att säga att jag är en smart, intelligent, ambitiös, nyfiken, tuff och envis person som det kommer gå bra för i livet. Hon gjorde min dag och att träffa gamla vänner på dagvården var underbart, så mycket värme jag har fått och så mycket jag har lärt mig på den platsen tack vare de människorna. Jag lärde mig så otroligt mycket om mig själv och framför allt lärde jag mig att älska mig själv igen och mer än någonsin innan. Det är jag som är huvudpersonen i mitt liv, jag väljer mina tankar och vad jag låter påverka mig.
